It's a musical journey!

Så vi klev upp runt 2am för att sedan åka iväg till flygplatsen. Vi tyckte vi hade väldigt gott om tid att hinna lämna igen bilen och sedan ta oss de 2 milesen in till själva flygplatsen. Det skulle visa sig att vi tajmade väldigt bra!

 Trötta klev vi in i vår hyrbil och satte sedan av. Måste säga att jag gillade trafiken mycket bättre vid den tiden! I princip ensamma på gatorna.

 Vi lämnade igen vilen vid Sakura, som firman hette. Sedan tog vi vårt pick och pack och gick till grannhotellet, Westin. Där hade Sakurapersonalen sagt att vi kunde få åka med shutteln in till flyget. Kändes lite konstigt men så fort vi kommit in till hotellgården så kom shutteln. Busschauffören tog för givet att vi var gäster så det var aldrig något problem.
 Efter stopp för upphämtning av ytterligare trötta passagerare släppte shutteln av folket vi deras respektive terminaler.
Efter det började den vanliga väntan som sig bör på en flygplats. Säkerhetskontrollen tog lång tid, piloter och annan personal smet före, jag fick lägga om min packning för de gnällde på att jag hade 6 pounds för mycket i väskan. Matte hade 2 men han klarade sig ändå.

 Väl på flyget så var det trångt, som det är i ekonomiklass, och efter den flygningen man fick känna på på vägen till USA så trivdes man inte särskilt bra men.. Det fick gå ändå! I övrigt en lugn resa där vi mest satt och kollade på TV.

 På JFK gick det rätt fort att få väskorna, så vi trängde oss in på ett AirTrain som var första sträckan på väg in till Manhattan.
 Väl framme på Penn Station tog vi oss upp på gatan, tror det blev 32a gatan, och började gå neråt. Vårt hotell skulle ligga på 5 E 28th eller något liknande. Var inte så långt alltså :-)
 Hotellet hette Latham och liknade Hotel Chelsea mångt och mycket; lika skabbigt. Men det funkade!
 Trötta och hungriga letade vi åt käk (blev kinamat på kinarestaurangen som låg bredvid hotellet). Sedan letade vi åt en mataffär och handlade frukost för morgondagen.

 Viklev upp rätt tidigt för att hinna gå en sväng på staden. Vi hade beställt plats på varsinn shuttle; Matte till Newark och jag till JFK, och vi skulle åka med dessa 1:30 pm.
 Vi gick neråt, förbi Washington Square och förbi Universitetsområdet och traskade ner efter Broadway. Hittade lite prylar, började sedan gå upp igen, käkade på McDonalds, upp genom Greenwich Village osv. Sedan satte vi oss och väntade på bussarna.

 Väl på bussen så tog det rätt lång tid innan vi faktiskt kom ut på en större väg. Mer gäster skulle hämtas upp.
 När vi kom fram till flygplatsen var det några timmar innan min incheckning skulle öppna. SÅ jag satte mig ner med datorn och gick ut på internet :-P
 På Newark hade Matte kändisparad börjat, han såg Markus Näslund.

Efter incheckningen så satte jag mig i loungen där det bjöds på alla möjliga sorters gratis mat. Jag höll mig mest till mackor och kakor!

Flygresan hem gick fint, lite turbulens på vissa ställen. Satte mig i loungen på Islands flygplats också och ytterligare gratismat. Här finns kicken: Flyg aldrig mer i ekonomiklasser!! :-D

 På Arlanda var det någon timmes väntan på att tåget skulle komma men den väntan gick rätt fort. Någon form av Svenskt fotbollslandslag var på Arlanda. Vet inte vilken årskull det var dock.

 Man reste lite som i en dimma. Totalt var jag vaken 33 timmar i sträck, vilket är nytt rekord för mig!
När jag kom fram till Sundsvall mötte ett bekant ansikte upp; farsan! Kärt återseende 1.

 Resan gick så klart smärtfritt sista biten och det kändes lite knepigt att se allt igen. Nästan som att man aldrig ens var borta men ändå så.. var det så länge sedan..!

 Sedan fick jag se huset, öppnade dörren och där var mamma; kärt återseende 2! En ren fröjd att vara hemma, få se alla sina prylar, försöka komma ihåg vad man har för kläder osv.

Nu är det en vecka sedan jag kom hem. Känns som det gått längre tid men.. det har det inte.. USA var en grym upplevelse som man alltid bär med sig men resan fick mig också att inse att det är ändå här man vill vara. Jag har ingen lust att leva i ett land där du måste köpa dricksvatten eller vara rädd för att spola toaletten eller göra ditt bästa för att undvika vissa människors ögonkontakt. Finner icke någon livskvalite i det. USA som land har nog mycket kvar att jobba på men naturen är oslagbar! Dessutom finns så många intressanta saker att göra där så har man bara lite tid och pengar så är det bara att dra dit och spana in det själv! :-)

Nu är jag trött så jag tror att jag ska sova snart. Kommer säkert någon summerande blogg så småningom (!?)

 Vi hörs och ses!

// Mange

Dagen efter Jay Leno var vi tvungna att se hollywoodskylten på närmare håll. Man kan ju inte åka ifrån LA utan att ha sett den och vi hade knappt sett den ens på avstånd eftersom det legat ett dis över hela staden hela veckan. Vi letade upp adresserna som skylten sträckte sig över och gav oss iväg. 

Som vanligt tog det en dryg timme att ta sig över till andra sidan av downtown men tillslut började vi komma fram till kullarna. Vi svängde av på mindre vägar hela tiden och tillslut känndes det som man körde inne på tomterna till dom otroligt  lyxiga villorna uppefter branten. Tillslut gav vi upp tanken på att det där kunde vara rätt väg att köra dit så vi vände om och letade rätt på en gata nedanför kullen där vi kunde se skylten tydligt! :p Det var ju en häftig syn i ca 10 sekunder sen drog vi därifrån.





Vi satte kurs mot Sunset strip och The Chinese Theatre där vi skulle utgå ifrån för att få uppleva the Walk of Fame. Vi fick en parkering otroligt nära teatern och behövde i princip bara gå några meter för att komma in på Sunset Boulevard.
Första intrycket var som så många gånger tidigare att det ser så mycket häftigare ut på film och tv men the chinese theatre var ändå imponerande med alla sina hand och fotavtryck av kändisar som Brad Pitt, Matt Damon, George Clooney, Jack Nickolson, John Travolta, Tom Hanks m.m. m.m.

Självaste Walk of Fame var väldigt omfattande med stjärnor på trotoaren så långt man såg. När man gick fram och tillbaka på strippen var det omöjligt att låta bli att titta ner och läsa på varenda stjärna! Däremot så var det förvånandsvärt långt emellan namnen man kännde igen. Antar att det är mycket äldre kändisar  där också som man aldrig ens hört talas om. Konstigt också att Mohamad Alis stjärna satt på en vägg på vägen in till ett köpcentrum! :p


Ett Fancy kvarter nära strippen.


The Chinese Theatre.


Otroliga vägnät! :p



Dagen efter, alltså sista dagen vi var i Los Angeles, så funderade vi på om vi skulle hoppa på en "Hollywood Tour" i en cabbad buss och kolla på kändisvillor. Vi började göra lite research på internet och Mange hittade en sida där mängder av adresser till kändisar fanns så vi tänkte att vi kunde ju lika gärna bygga ihop en egen tour och köra själva!
Såhär såg vår lista ut ungefär;

Frank Sinatra
Denzel Washington
Dave Grohl
Brittney Spears
Eddie Murphy
Charlie Sheen

Det var egentligen inte så många av husen som gick att se från vägen eftersom dom flesta hade feta grindar med vaktkurer och hela kittet och vissa hus fick man känslan av att dom inte längre bodde kvar där, speciellt Dave Grohls hus som låg ute i slummen i ett riktigt fattigt område. Vi såg däremot mängder med andra enorma lyxvillor där i Beverly Hills. Man blir helt mörkrädd när man tänker på hur mycket dom kan vara värda!!


Denzel Washingtons hus. Vi Fick känslan av att han inte bodde där längre men man vet aldrig.


Försökte paparazzi-knäppa in på Brittans tennisplan men det gick inte så bra! :p


Utsikt över Beverly Hills.


Utsikt igen.


När vi var less på kullarna följde vi Sunset Blvd hela vägen ner till havet och svängde upp mot Malibu.


Här någonstans skulle tydligen Charlie Sheen bo. Uppe på en höjd med en otrolig utsikt över Malibu.


Malibu.

Vi åt en middag på en lite finare Thailänsk restaurang ute i Malibu innan vi vände hemåt igen för att packa och städa. Gitarrerna hade vi sålt in på en pantbank för 60 dollar totalt för båda, vilket var rätt dåligt eftersom vi gav ca 330 för dom två månader tidigare. Men det var bättre än ingenting. :) Stereon hade tydligen tappat locket till batteriluckan och den var så billig ändå så vi skulle nog inte kunnat sälja den, så vi gjorde det enda rätta och kastade den i golvet medan den fortfarande spelade våran egen "Vain Hopes" !!



Det var allt ifrån Los Angeles. Dagen efter skulle vi kliva upp kl 2 am för att lämna igen bilen och flyga hemåt. Mange får ta er igenom den resan! :p

Hej svejs!

/ Matte

27e maj 2009 visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Tanken på morgonen var att först dra upp till Burbank, där NBC-studion finns och försöka skaffa fribiljetter till inspelningen av ett avsnitt av The Tonight Show with Jay Leno, det 3773 i ordningen, för att sedan dra upp till Hollywood-skylten.
Vi åkte upp till Burbank och märkte att det redan var en väldigt lång kö utanför byggnaden. Vi hittade parkeringsutrymme på en tvärgata och gick och ställde oss i kön, eftersom det verkade vara så man ska göra!



 Efter ett tag såg vi att någon viftade med en grön lapp, som såg ut som en biljett. Lite senare gick det en värd, väldigt snoffsigt klädd, runt och kollade i kön så man hade biljett och leg. När hon kom fram till oss utväxlades följande ord:

- You got your tickets?
* No, we don't have any tickets...
- So what are you doin' standing in line?!
* We thought this was the ticket-line..





Sedan förklarade hon att alla biljetter var slut, men att hon vi gick till Customs Relations så kunde vi få en stand-by biljett, vilket betydde att folk med vanlig biljett var tvugna att avstå från kvällens inspelning innan det skulle bli vår tur.
Med lågt huvud gick vi dit, fick vår stand-by, som det stod nummer 10 på, och sedan gick vi tillbaka till de snoffsigt klädda värdarna och frågade var vi skulle vänta. De hänvisade till en plantering och sa att vi behövde inte vara där förrän 3.15 vilket gav oss nog med tid för att hitta en bättre parkering.

Ganska prick 3.15 var vi tillbaka. Då organiserade de Stand-by biljetterna i nummerordning och placerade oss sist i kön. De hade börjat släppa in de med vanlig biljett. Vi räknade och det var 11 människor före oss i kön innan vi skulle bli insläppta. Vi trodde inte riktigt att det skulle gå vägen..

Men.. det gick!! Vi var rätt glada över det och det kändes häftigt att få gå in i studion! Vi placerades på två stolar på golvet, längst ut till vänster. Innan själva inspelningen drog igång så var det publikuppvärmning. Kändes rätt amerikanskt! Men var rätt kul det med. Vissa olyckligt utvalda fick visa olika talanger på scen. De mest minnesvärda var en kvinna som joddlade och en herre från Colorado som sa han skulle sjunga "off-key" men jag vet inte.. var rätt likt vanligt prat!

Sedan drog det igång! Var rätt imponerande hur tight allt var. Väloljat värre. De som satt på golvet skulle från början rusa upp mot scenen så det "skulle se ut som att Jay hade fans" (quote). Haha.. vi var lite sega i starten vilket vi har bildbevis på ;-)

Gäster för kvällen var Wanda Sykes, som nyss fått barn med sin lesbiska livskamrat, samt Dame Edna, som var på sin sista turne. Haha var rätt kul. Roligare att vara där än att se på TV. En viss humor försvinner genom glaset, så är det bara.. :-)

 Till sist drog vi därifrån, lyckligt saliga. Hollywood-skylten orkade vi oss inte på utan vi drog hemåt för middag. Körningen från Burbank till Redondo Beach tar dryga timmen. Helt brutalt!

Men men.. Nog för att vi varit på TV.. men det är ju inte så speciellt.. verkligen inte... (se filmen)

OBS! Ingen videodagbok... :-)




Så gick tongångarna senare på kvällen!

Nu drar sig resan mot sitt slut. Vi sammanfattar nog resterande dagarna imorgon, när vi är på plats i New York igen.

// Rick

Jamen då var Universal Studios gjort också! Det var rätt fint väder den dagen gämfört med hur det varit hittills i LA. Har mest varit disigt och blåsigt. Vi åkte direkt ut till Universal Studios "staden" men innan vi hade tagit oss igenom den enormt jobbiga trafiken och parkerat så var det redan förbi lunchtid och vi var hungriga som vargar. Vi gick in på "The Citywalk" som är en gata utanför Universal området. Den var helt full av affärer, restauranger, biografer, souvenirbutiker och inte minst folk. Vi fick i oss lite asiatisk mat och bestämde oss för att reservera biobiljetter till Änglar och Demoner till kvällen som gick på en stor biograf på Citywalk!

Därefter betalade vi in oss på Universal området och jag måste erkänna att dom ca 70 dollarna sved rätt bra såhär i slutet av resan. Det första vi gjorde var att gå in i första bästa spökhus som skulle ha karraktärer och kullisser från massa kända skräckfilmer. Efter den upplevelsen var vi tvugna att lugna nerverna med en 4D-kortfilm om Shrek! :p

Jag tyckte att det var den sämsta 4D biografen hittills och Mange tyckte den var den bästa! haha.. Jag saknade vinddraget i ansiktet som det var på Coca Colabion och den var dessutom inte tecknad. :p



Sen gjorde vi det som vi borde a börjat med och det var att ta en tour runt hela inspelningsområdet där vi fick se otroligt många olika scenbyggen och effekter!


Konstgjort regn.


Har föreställt Rom i några filmer.


Har ingen aning om vad detta är! Såg ut som det var gjort av socker! :p


Dom hade några kvarter som kunde föreställa nästan vilken Europeisk stad som helst sa dom!


Åkte också in i det idylliska kvarteret där Desperate Housewifes m.m. spelas in.


Fick se på lite explosioner också!


Det här är skeppet dom använde vid inspelningen av King Kong. Ser ut att vara i verklig storlek men egentligen är det bara ca en halvmeter långt. Fick se ett klipp från inspelningen när den avbröts för att en anka simmade förbi. Ankan var nästan lika stor som skeppet så det såg lite roligt ut! :)


En Jurassic Park bil!


En enorm plankrash i naturlig storlek som användes i en Steven Spielberg film.


Fick ett litet skådespel också på köpet! :p

När touren var klar gick vi till en båttur som skulle ta oss genom olika Jurassic Park scener, trodde vi. Den visade sig vara en åktur som bara gick ut på att bli blöt och som avslutades med att man störtade ner utför ett enormt vattenfall!
Efter det gick vi på en visning av specialeffekter och så gick vi vidare till en otroligt snabb bergochdal bana som gick nästan helt i mörker med The Mummy tema.


Dräkten som Russel Crowe hade på sig i filmen Gladiator!

Efter den åkturen var vi nöjda på Universal och dessutom så började bion snart så vi käkade middag och gick ut på the Citywalk igen. Vi var båda ganska slutkörda efter dagen så det var skönt att sätta sig och äta popcorn inne på bion!



Det blev en dyr dag men det var helt klart värt det! I nästa inlägg får Mange berätta mer om The Walk of Fame m.m.!

// Matte

Så.. Då har vi efter i runda slängar 1472 mil nått vår sista anhalt på den här resan, Los Angeles. Vägen från SF till denna multimiljonstad skulle gå utefter kusten och inte på någon torr Interstateväg, allt för att få se natur och inte bara betong.
GPS-tanten envisades hela tiden med att ta någon annan väg än den vi ville ta så vi ignorerade henne från början, innan vi kommit till en punkt där hon inte kunde ignorera våra önskningar längre. På kartan heter vägen Highway 1, går längs med kusten i stort sett hela vägen. Här nedan ser ni hur den kan se ut.




Vi var riktigt besviken på vädret från början.. Mulet och grått och tråkigt. Inte alls som man tänkt sig men.. Ett sådant bakslang kan vi kanske överleva. For now..





Vägen var relativt smal hela vägen men här och där dök det upp villor, små restauranger och liknande. Verkade vara rätt populärt att fara och käka eller fika efter den här vägen :-) Utsikten var ju inte så dum så det kanske har med saken att göra.
På sina håll var vägen riktigt brant och ibland riktigt svängig. Men sådana vägar har vi ju sett miltals med nu så man kanske inte tyckte det var så otroligt som man borde. Men absolut, vi har inte åkt på en sådan väg vid havet förut så.. That's a first.

 Hur som helst tog resan längre än vad den skulle gjort på Interstaten. Var mörkt i LA när vi körde in där så man såg inte så mycket av omgivningen eftersom jänkarna sparar in på vägbelysning. Men man förstod rätt snabbt att det inte bara var att gå tvärs genom detta enorma fält av bebyggelse.

Första två nätterna skulle vi bo i El Segundo på ett hotell som hette Hacienda. Ett helt okej hotell! Sängarna var mindre än man vant sig vid men jag sov i alla fall riktigt bra ändå. Utom att det var snorkallt första natten.

Första hela dagen i LA bestämde vi skulle tillägnas Six Flags: Magic Mountain, som låg runt 5 mil från vårt hotell. En härlig resa som tog längre än vad den skulle göra hemma eftersom trafiken verkligen är intensiv här. Syns kanske på bilden nedanför :-) Man kommer ju inte vara rädd för att köra i någon svensk stad hädanefter!



Vi hade inte någon kamera med inne på Six Flags för.. vi insåg att vi kommer spendera en del av tiden i luften, upp och ner ;-)

Det första vi gjorde när vi kom in var att käka lunch! Efter det började vi köa i en random berg-och-dalbana. Trodde vi i alla fall. Det visade sig vara den mest populära på hela området så vi köade i dryga timmen och hade två riiiiktigt jobbiga snubbar bakom oss i kön. Verkade vara sönderrökt på något starkare än vanliga smokes och snackade om metal hela tiden på spansk-bruten engelska.

Banan vi skulle åka hette X2 och var väl relativt ny antar jag. Den var en s.k. 5D-bana eftersom den hade ljud, eld, for framåt, bakåt och spann stolarna runt sin egen axel! Var riiiiiiiiiktigt häftigt. Det är den ni ser här nedan i solnedgång.



Där det ser ut som nät, det var första sträckan som tog oss uppåt. Då spelades Enter Sandman :-) Vi transporterades upp BAKLÄNGES så man såg bara neråt. Sedan gicka man ner i första svackan innan det bar av rakt utför och i förhållande till var man var i banan, roterades man i stolen. Inte sidledes utan fram och bak, som om man skulle göra volter samtidigt som man for. Svårt att förklara men det var totalt sjukt häftigt :-)
Det sämsta var att man bara fick åka ett varv. Ville man åka igen fick man vackert köa igen. Det hade vi inte tid med.

Den andra vi åkte åkte vi mest för att den hade en gigantisk nedförsbacke. Den var på 255ft och man kom upp i en hastighet av 85 mph (136km/h) innan man kom ner i en kompression, och direkt upp för en brant uppförsbacke.
I övrigt hade den inte mycket att komma med. Skön och så.. men man hade blivit lite bortskämd med den starten vi hade.

Tredje och sista banan vi åkte (vi hann inget mer för vi skulle tvätta och vi frös) hetter SCREAM och skulle visst ha väldigt många lopar och inverteringar osv. Var inte så ruksigt lång kö. Det är den ni ser här nedan.
Den var kanske, som vi kallade det efteråt, den mest "ergonomiska" för man följde med perfekt i svängarna och looparna. Den var helt okej! :-)



Efter det var det som sagt slut för dagen. Ett häftigt nöjesfält som man skulle behövt ett par dagar till på sig för att kunna åka allt tack vare folkmängden. Hatar folk i för stora mängder. I alla fall när man måste trängas! Hade man haft lite VIP-behandling hade det inte gjort nåt och jag skullöe gärna vilja se många människor på spelningar ;-)

Det var hursomhelst en bra dag! Man fick slanta upp typ $67 eller något sådant men.. OCH vi var tvugna att gå tillbaka till bilen och hämta leg, annars fick vi inte handla på våra kreditkort. Det var ett riktigt bakslag. Då var man less! Först tagit så lång tid för att ta sig dit, sedan tagit sig till grindarna och sedan måsta gå tillbaka igen för det där.. :-P

 I morgon berättar nog matte om Universal Studios! :-)

// Mange

Vi vaknade upp i Lake Tahoe, checkade ut och drog iväg norrut. Vi hade inget hotell bokat för natten så vi var inte säkra på var vi skulle men dagen efter hade vi bokat hotell i San Francisco så nånstans åt det hållet fick det bli. Vi bestämde oss för att åka tillbaka in i Nevada och upp till Carson city som är huvudstaden i staten mest för att filmen Shanghai Noon handlar om den. När vi kom dit såg det såklart inte ens lite likt ut som i filmen men det var endå en riktigt fin stad med många gamla fina hus. Den var så liten så man hade svårt att tro att det kunde vara huvudstaden (man vill ju tro att det är Las Vegas) men det hänger kvar sen guldruschen när staden fick ett riktigt uppsving.

När vi sen skulle köra mot San Francisco upptäckte vi att den snabbaste vägen vara att köra tillbaka genom Lake Tahoe så det gjorde vi och stannade till i Heavenly skidanläggningen och åt lunch. Den dagen hann vi inte längre än till Sacramento innan vi slog läger inne på ett motell! :p


Carson City!

Dagen efter körde vi den korta lilla biten som var kvar till San Francisco och hittade första bästa parkeringshus inne i centrum och gav oss ut på sightseeing! :p Vi gick upp för backarna och ner på andra sidan igenom det stora Chinatown, tillbaka igen och sen var den dagen slut och vi checkade in på hotell nr 29 i räkningen! :p




En av dom klassiska spårvagnarna!

Morgonen dag 2 i SF drog vi in i staden igen och parkerade i en stor park och därifrån gick vi in i en stor botanisk trädgård där dom hade växter och träd från i princip hela världen. Vi lyckades inte hitta nåt som var specifikt från sverige men det var många som var ifrån europa generellt. Det närmaste vi kom var en gran från Norge!! :p
Dom hade även enorma Redwood träd där men det var ändå inte den största varianten. Det här var Coast Redwood som växer ute vid kusten medan Giant Sequoia är dom största  som växer inne i landet.


Vid ett Coast Redwood träd.

Efter parken drog vi ner till hamnen och det världskända turiststråket Fisherman's Warf. Där gick vi förbi en hel del svenskar och man ryckte till varje gång eftersom det börjar vara riktigt länge sen man hörde nån annan än mange prata svenska! :p Det var ett riktigt härligt ställe mellan pirerna med affärer och restauranger överallt efter kajen och på gångar uppe i luften.


En del av San Fracisco sett från en pir.

Dag 3 hade vi såklart planerat in en båttur ut till "The Rock" och det före detta superfängelset Alcatraz! Det första vi gjorde när vi klivit iland var att få en snabb genomgång av fängelsets historia på bio. Sen gick vi upp till den verkliga fängelsebyggnaden och fick hörlurar och en audiotour igenom hela fängelset där man fick höra hur fångarna och fångvaktarna levde. Den kanske mest kända intärnen var Al Capone (Scarface) och många fler av USAs allra värsta kriminella. Man fick även korta beskrivningar av några av dom många flyktförsöken som genomfördes under åren men det är bara tre personer som lyckades ta sig ut utan att bli fångade, dödade eller hittade ihjälfrusna i vattnet. Det var så pass intressant att jag köpte en bok om just den flykten! :p


Alcatraz på avstånd.


Alcatraz på nära håll.


Tre våningar med celler!


Inne i en cell.

När vi hade kommit iland igen hade vi bara en sak till på listan att pricka av. Det var ju såklart Golden Gate bron. Tyvärr var det så molnigt så topparna på bron knappt syntes! :p Vi gick en sväng efter gångvägen som går över bron men det var riktigt blåsigt så vi vände och konstaterade att vi gjort San Francisco !



/ Matte

Jag ska inte ljuga.. Det var skönt att komma ut ur öknen. Det tog några raksträckor, skymten av ett fängelse (3e i raden tror jag) och lite svett men det var det värt. Kontrasterna skulle dock visa sig vara rätt stora!



Vi började som sagt i öknen och efter ett tag började alla dessa träd ploppa upp. Matte ville ha en bild vid ett sådant träd och det vr ju en trevlig idé! Sagt och gjort, en bild blev det. Vi valde ett träd som även fungerade som bostad åt en ödla. Rätt skönt väder också förutom att man höll på att avlida i solen! :-)



Efter ett tag kom vi in i något samhälle som hade sin blomstringstid runt guldruschen. Tider som för länge sedan är förbi och därför var staden rätt död också. Passande nog hittade vi en gravplats där det fanns stenar som ofta daterades till 1870-talet. Folk som var födda då alltså :-) Vi stannade inte så länge för det kändes rätt skumt..



En bit in i bergen och allt så nådde vi till slut statsgränsen! Målet för dagen var förresten Yosemite nationalpark. Var en bit kvar från gränsen.



Naturen hade nu gått från pöken till berg med åtmindstone lite växtlighet men det skulle bli bättre!



Efter vi tankat vid ett litet samhälle och svängt av på en annan väg började det bli riktigt slingrigt. Vägar med stundtals grym svängradie och rätt fin stigning. Efter stigningen blev det platt, sedan en skog, sedan nedförs och sedan kom vi fram till den här platsen ni ser ovan. Är en sjö som en gång dränerades helt men under vilda protester lyckades lokalbefolkningen (som man bara i fantasin kan förstå var de bor) få sjön fylld till hälften igen. Således är det sjöbotten ni serpå bilden :-)



Naturen blev bara mer och mer grand. Efter ett misslyckat försök att nå parken genom ett bergspass (verkar som alla bergspass i landet öppnar i juni) fick vi återigen köra en omväg men jag vågar påstå att det var värt det den här gången. Vilken natur! Bilden är tagen efter en påbörjad stigning igen. Kommer inte ihåg riktigt på vilken höjd men förslagsvis runt 7000 ft.. :-P



Sedan blev det ännu högre! Helt fantastiskt. Det började dock skymma och vi var trötta och hungriga så vi stannade innan vi kommit fram till parken, vilket skulle visa sig var riktigt tur!



Sprätte upp en eld på en camping som kostade $18 för en natt. Vi fick en plats vid en fjällbäck som strömmade på rätt bra nu när det smälter.. Vi käkade och sedan  gick vi och "sov" i stort sett.

Det blev verklige inte mycket sömn. Jag frös och matte fick inget syre men.. vi överlevde ju!



Så såg det ut på morgonen.
Tror vi kom iväg runt 8.30 igen och satte av mot Yosemite. Var en bits körning kvar som bitvis var totalt livsfarlig, men när vi kom dit möttes vi av sådana här syner:









Fruktansvärt häftigt. Vi försökte fåplats att sova i parken men en s.k. tält-stuga kostade runt $90-100 vilket vi inte ens brukar betala för två nätter på ett motel så det kändes i värsta laget. Vi bestämde oss för att dra vidare mot nästa mål som var Lake Tahoe. Vi kom fram till South Lake Tahoe en bit efter middagstid, käkade middag på en Taco Bell och sedan tog vi in på ett motel där vi la oss på sängarna och dog av totalt.

Fruuuuktansvärt vad häftig naturen var, båda dessa dagarna. Var totalt värt all smärta som man fick genomgå ;-)

That's it for now!

// Mange

Förresten.. ibland blir man riktigt förvånad över hur människor tänker och handlar... Och inte alltid på ett bra sätt.
 

Lite taskig bild kanske men sådär var det. Nere i högra hörnet är Colorado Springs, där vi startade resan upp.

Nu fattar du Per, eller? ;-)

//

Här kommer lite videoblogar som inte hittat fram tills nu! Hope you'll like 'em!













Yes! That's it so far. Kommer en hel del hädanefter också men det får ni vänta med. Vi är lite upptagna med att skriva texter till våra grymma alster.

Peace, love and childmaking!

// Mange

Jahapp, då var Vegas gjort också. Vi kom dock på efter vi lämnat staden att vi nästan inte knäppt ett enda kort när vi var där. 4 stycken hade jag på min kamera och alla var ifrån hotellrummet!! :( Så kan det gå när man har kul! :)



Vi kom i alla fall in i vegas efter en riktigt kort körning från Hoover Dammen och var båda rätt trötta efter en dag i den besvärligt varma ökenvärmen. Följde GPSens anvisningar till vi såg en gigantisk Fender Stratocaster sticka upp bland husen. Det var skylten till Hard Rock Hotel som vi skulle bo på i två nätter.


Såhär såg det ut på utsidan!

Vi parkerade på baksidan av hotellet och gick in genom dom stora dubbeldörrarna med gitarrer som handtag. Vi kom in i en riktigt lång korridor som ledde bort mot kasinot och incheckningen. Väggarna var fyllda med bilder och instrument från artister som spelat där. Vi gick förbi mängder av restauranger, kaffeér, gym och butiker tills vi tillslut kom ut i den stora runda kasino-lokalen. Vi var såklart tvugna att gå igenom hela kasinot för att komma till incheckningen.

Rummet var riktigt trevligt och det första man gjorde var att slänga sig ner på dom stora otroligt sköna sängarna med riktigt fluffiga täcken! :p Sen ringde vi ner till room service och beställde upp middag och kände oss som kungar! :p
Senare på kvällen gick vi ner på kasinot och provade några enarmade banditer. Det gick inge vidare för mig.........
Mange däremot gick några dollar plus.
Efter vi lessnat på det så drog vi ner på Las Vegas Boulevard och gick efter den en sväng för att kolla på allt otroligt.


En riktigt skön och obäddad säng!


Bilder på väggen!

Dag 2 i Vegas var Manges födelsedag så jag betalade in oss på hotellets stora gym och spa. Där spenderade vi mest hela dagen. Var ner en sväng på kasinot på kvällen.

Dag 3 checkade vi ut från Hard Rock Hotel för att det blev för dyrt att vara där på kvällen. Istället checkade in på Las Vegas Club i en äldre del av Vegas på Fremont Street. Där spenderade vi resten av den dagen och kvällen men det var till 99% bara folk över 60 år där kändes det som så det var lite segare tempo.

Dag 4 var dagen med stort D eftersom vi hade biljetter till BB King på House Of Blues!!!! Vi tog det lugnt på dagen och gick ut på Fremont en sväng och tog en kaffe och laddade för kvällen. När tiden var inne tog vi en taxi bort till Mandalay Bay där House Of Blues ligger och gick runt där och kollade in området.
Ca kl halv 10 öppnades ridån och BBs 7 man starka band drog igång två maffiga öppningslåtar innan den 83-åriga blueslegenden gungade in på scenen. Det var den första spelningen dom gjorde efter ett tre veckor långt uppehåll så han var riktigt taggad.

Han snackade väldigt mycket om allt möjligt men när han väl började sjunga så höll man på att flyga baklänges av kraften i hans röst. Det väntar man sig inte av en 83-årig gubbe! :p Även hans karraktäristiska gitarrspel på hans egna Gibsongura "Lucille" var riktigt imponerande. Han är verkligen en "oldschool Bluesman" som överlevt ända in i vår tidsålder! :p


BB King!!!

Vi gick därifrån riktigt nöjda och glada att man verkligen hade lyckats se en sån gammal legend live. Vi följde Las Vegas Boulevard in till dom stora kasinona som Bellagio och Caesars Palace och spelade en dollar på varje ställe, mest bara för att ha gjort det. :)

Man behöver förresten inte klä upp sig när man går ut i Vegas om man är kille eftersom amerikanarna verkar vara sämst i världen på att klä sig. Endera därför dom inte kommit längre i modeutvecklingen eller för att dom verkligen inte bryr sig. Jag och Mange hade iaf tagit på oss skjorta och slips för att vi trodde att man skulle se lite respektabel ut på dom fina kasinona men när vi kom ut från Bellagio så blev jag utskrattad av en full kille i shorts och T-shirt för att jag hade slips och tyckte jag såg ut som dom i Jonas Brothers!!!!!! Hahaha

Aja, nästa stopp blir vildmarken i Yosemite Nationalpark. Det får Mange berätta mer om!

Ha de gött!

/ Matte



 

Liksom föregående talare måste jag nog inleda med att berätta hur dåligt med internettillgång det är ibland. Speciellt när man tillbringar en natt mitt ute i skogen eller på ett hotell med taskig uppkoppling osv. Man kan skylla på mycket! Nu borde vi ha bättre tillgång ända tills vi var hem..

 Tack alla ni som grattade på födelsedagen. Födelsedagar är kul men inte alls som när man var lite när det var kul att bli äldre ;-) Matte gav mig en grym present också! (Tack för den(dom)) Men den passar nog inte riktigt in i den här bloggen, det blir i nästa blogg.

 Efter vi spenderat dagen i Grand Canyon så visste vi inte riktigt var vi skull härnäst; vi kunde antingen dra till Las Vegas för tidigt eller så kunde vi dra någon annanstans. Valet blev någon annanstans och vi satte av ner mot Phoenix, AZ. Längre söder än så tror jag inte vi kommer. Hoppas i alla fall inte det! Snacka om ÖKEN! Ju längre söderöver vi kom desto fler blev kaktusarna, och det var inte direkt några små krukkaktusar! De var gigantiska vissa av dem. Rätt häftigt att se.
 När vi kom fram till Phoenix var klockan runt 8 på kvällen. När vi klev ur bilen på vårt obokade hotell så slog värmen mot en! 38 grader varmt kom vi fram till att det var. Fort som fanken in i receptionen, språkade med den knappt engelsktalande receptionisten och kom fram till att det fanns rum ledigt. Vi bokade för två nätter.

 Vi gjorde inte mycket i Phoenix.. Den första och enda hela dagen vi var där spenderade vi vid poolen eftersom det inte gick att göra något annat men eftersom det var ett tag sedan vi jobbade på brännan så tyckte vi det var väldigt passande.
 Utöver det så åkte vi till ett köpcenter. That's it!

Den 12e började vi resan norröver igen och det kändes väldans bra. Kanske skulle temperaturen kliva ner några grader? Nej, inte direkt. Jag hade tvingat Matte att köra på några mindre vägar för att till slut komma ut på den RIKTIGA Route 66, mellan Seligman och Kingston, båda i Arizona. Eftersom vi kört bredvid och på Route 66 förut och sett nedlagda och övergivna service areas tidigare så hoppades jag på att få se liknande här, jag missade att filma de andra ställena.
Det var fruktansvärt mycket dö-öken men vi fick någr bra klipp tror jag :-)

Vi körde mot Hoover Dam och till slut körde vi över den. Vi hade inte något hotell bokat nu heller men tog sikte på Boulder City som ligger mellan Hoover Dam och Las Vegas kan man säga. Vi hittade ett hotell som var budget nog, slängde in väskorna och bestämde oss för att ta Hoover dagen efter, samma dag vi skulle rulla in i Vegas.
 Vi hade fått ett kort som berättigade oss till varsinn öl i hotellbaren. De hade slut på den ölen så vi blev tvugna att dricka vin. Båda valde vitt. Tänk er bilden av två svenska gossar som tror gott om allt och alla i världen, sittandes i en inrökt hotellbar medans ortsbefolkningen satt runt och funderade på vad det var för idioter som dricker vitt vin (det var en bar för alla, inte bara hotellet), utan att vara kvinnor ;-) Det var ungefär så det kändes ett tag i alla fall.
Men det var aldrig någon fara. Vi pratade faktiskt rätt mycket och fick höra en del intressanta saker. Matte fick testa hemmagjort öl dessutom.

 Dagen efter var det alltså dags för Vegas men innan vi körde till Hard Rock Hotel så skulle vi alltså spana in Hoover Dam (som vi vid det här laget trodde var inspelningsplats för öppningsscenen i GoldenEye, vilket visade sig vara HELT fel).
 Fortfarande kokande varmt körde vi de korta milesen dit, körde över damen och upp på en gratisparkering. Därefter traskade vi ner till kolossen, som faktiskt är rätt stor!
 Den är belägen i Black Canyon och det är Colorado River som rinner där. Dela floden i mitten, så har du Arizona på ena sidan och du har Nevada på andra. När den färdigställdes 1936 var det både världens största byggnad i betong och största kraftverket. Syftet var både att skapa en god vattenresurs för ökenområdet samtidigt som man fick ut lite el av det hela. Bygget tog väl ungefär 5 år. Sjön som den dämmer upp heter Lake Mead och staden vi sov en natt i, Boulder City, var från början byggd för arbetarna som byggde dammen. Så kan det gå.




Uppströms


Ganska stor var den ju..


Rätt djup med




Amerikanare gör precis allt till turistmål :-)


Jepp, vi var faktiskt där.


Lake Mead


I nästa sväng berättar nog Matte om Las Vegas! :-)

// Mange

Ok, måste börja med att säga att vi har haft så jäkla dålig tillgång till internet på sista tiden så det har tagit lång tid mellan blogginläggen. Jag hoppas verkligen det blir bättre framöver. I vilket fall så klev vi upp tidigt från vårat motellrum i flaggstaff och drog iväg norrut mot den södra delen av Grand Canyon nationalparken. Det var ca 10 svenska mil upp till parken och vi stannade till utanför först på ett visitor center för att köpa biljetter och plocka på oss lite gratiskartor! Det gick lös på 25 dollar per bil så det blev 12,5 dollar per skalle i vårat fall!

Vi åkte bara rakt in i området och stannade på en parkering som skulle vara nära kanten. Vi såg inte alls "kanjonen" under hela vägen fram. Man kunde åka väldigt nära kanten utan att ens se den för alla buskar och träd på sidan av vägen. Det gjorde iofs att upplevelsen blev ännu häftigare när man väl klev fram under buskarna och såg hela Grand Canyon öppna sig framför ögonen.







Vi åkte vidare efter vägen och stannade till på lite olika ställen för att knäppa kort, filma och käka lunch. 



Efter ett tag kom vi fram till ett ställe som hade en naturstig som gick nerför kanjonens kant. Den var vi såklart tvungna att prova. Det var nästan på gränsen till för varmt redan när vi började klättra och desto längre ner vi kom desto varmare blev det! Men som tur var hade vi vatten med så vi lyckades ta oss en liten bit ner iaf!





Sen åkte vi vidare till ett ställe som hette Desert view där det fanns ett utkikstorn som såg utt att vara väldigt gammalt men det visade sig att det inte byggdes förän nån gång på 1930 eller 1940 för att ha det som en souvenirshop! Vilket skämt! :p



Vi hade iallafall en ganska bra utsikt över Canyonen därifrån! :)



Slutsatsen blev ändå att Grand Canyon är förbannat stor och häftig att se. I nästa blogg får ni nog höra om vår resa ur Arizona genom the Hoover Dam och in i Nevada! Det kan bli spännande! :p

Mange fyller år idag förresten! Grattis Mange! :)

//Matte

Efter Aspen, CO drog vi alltså mot Salt Lake City i Utah, som höll OS 2002. Vi visste väl egentligen inte vad vi skulle göra där uppe men vi hade många dagar över och varför inte testa en ny stat liksom!
Det syns kanske inte men sådär ser i alla fall välkomstskylten ut för Utah!



Vi möttes av ett väldigt stenigt landskap och det var inte alltid intressant som på bilden här, med branta backar och skarpa kurvor. Det var mest raka, plana vägar genom en stekhet, ökenliknande plätta. Det blev bättre ju närmre Salt Lake City man kom och till slut fick man åka på branta slutningar på väg in till staden. Rätt häftigt. Det var en riktigt lång resa.. Tror det är det längsta vi kört på en dag och jag tror det var runt 65-70 mil. Kanske inte låter som så mycket men.. det tar på krafterna att göra det så pass tätt ;-) Funderar på att ta ut lite semester när jag kommer hem..



Den här fina parkeringen hittade vi inne i staden! De har stavat fel, men vi sa inget..



Känd koloss? Fortfarande inne i Salt Lake City. Den är designad för att konkurrera med Mormonernas tempel tydligen och symboliserar rivaliteten. Eller något liknande :-) Rätt häftig i alla fall.
Medans vi traskade omkring inne i staden märkte vi hur alla var så propert klädda med skjorta och finare byxor än jag tar på mig till jul.



På väg upp mot Soldier Hollow, där längd- och skidskyttetävlingarna hölls under OS 2002.
Var rätt häftigt för det var snölklädda toppar var man än kollade. Även inne i staden! Var totalt omringad.



Bilden talar väl lite för sig själv hoppas jag! Detta är alltså vid Soldier Hollow.



Vi var även förbi inne i Park City. Var rätt stort system av backar. Park City höll i alla snowboardtävlingar under OS och även storslalomtävlingarna för både damer och herrar. Området var stängt för säsongen.. Snön verkar verkligen inte ligga kvar långt in på våren i USA. Antar att säsongerna drar igång tidigare. Det såg ut som man skulle kunna åkt i någon backe men.. Sörja.
På kvällen drog vi i oss lite bacon! ;-) Blev rätt mätt..

Dagen efter var det dags att dra vidare. Vi styrde först kosan mot Salt Lake. Vi kunde ju inte varit här utan att sett själva sjön! Men väl där så var den inte så väldigt häftig så vi drog vidare rätt fort. Tanken var att vi skulle till en nationalpark som hette Fish Lake. Den låg högt upp i höjdmeter räknat (2700möh) så det var faktiskt kallt där uppe. Vår första tanke var att sova där men alla anvisade sovplatser var stängda. Vi hade heller ingen mat eller så så vi bestämde oss för att åka vidare. Ner samma ringlande väg.



Vi hann stanna och dra i oss lite chips vid sjön i alla fall! Ytvattnet var rätt varmt! ;-)



Vi ställde GPSen på Flagstaff, AZ, eftersom vi visste att det var dit vi skulle sedan, även om vi inte skulle köra hela sträckan den dagen.
På bilden ser ni hur vi blev hindrade av ett gäng kossor. Det här var också en riktigt dryg väg som var rätt enformig och platt. Men men.. Det var ingen trafik, utom kossorna, så det gick bra.



Vi köpte middag på en mataffär. Det blev makaronsallad och potatissallad samt icke tillagade korvar. Vi slog oss ned vid några fina klippor, som ni ser ovanför, drog i oss vår mat. Innan vi hann börja käka kom det en man från North Hampshire och skulle diskutera med oss en massa om vad vi skulle se och så. Han frågade också hur det stod till med Köpenhamn.. Så pålästa är jänkarna! Dessutom kom en kille från California, parkerade sin bil, gick ut och någon minut senare kom han fram medans vi snackade med farbrorn och sa att han låst nycklarna inne i bilen. Haha. Vi förstår fortfarande inte hur han lyckats.




Det är hans vita skärmkant och blinkers ni ser nere i vänstra hörnet av bilden. Hur som helst..
Medans vi satt där och avnjöt vår middag kom ytterligare en bil. En tant klev ut, rätt så stor, kanske... som en snittamerikan ser ut, gick förbi oss och frågade vad det blev för middag. Så sa vi makaronsallad och korv och då sa hon "That's healthy living" eller något sådant. Matte sa tyst till mig på svenska "Ja, det är ju i alla fall inte jag som är fet.." vilket han har rätt i! ;-)

Efter det drog vi vidare. Vi hamnade till sist i en liten by som heter Kanab, på ett Rodeway Inn tror jag det var. Här nedan ser ni hur månen såg ut innan vi kom fram. Syns kanske inte så bra men..



Utahs natur var trots allt riktigt häftig och rätt varierande. I alla fall rätt varierande stenlandskap! Från platt till kulligt.. ;-)
Dagen efter satte vi oss och tutade iväg mot Flagstaff som ligger i Arizona. Jag var rätt nyfiken eftersom Route 66 gick (och går) därigenom. Vägen dit var rätt lik som vi upplevt tidigare men med den skillnaden att det började bli mer och mer Canyon-likt.



Detta var från Glen Canyon, som i sammanhanget var rätt grund. Men för en oerfaren svensk var den häftig!



Ännu en bild från vägen ner till Flagstaff. Här är det RIKTIGT långt ner men det syns inte. I höjd med våra midjor, ungefär, och till höger i bild, finns något vitt område. Där nere ligger nåt hus eller så. Högt var det i alla fall!

Har inga stillbilder från Flagstaff men finns lite på video hur det ser ut efter Routen. Rätt skön liten stad på 58000 invånare men den kändes som en stad i storlek med Sollefteå ungefär. Vi försökte gå ut på en krog där men de godtog inte våra körkort utan de ville se pass och då fick det vara!
Vi var iväg på Lowell Observatory och kollade på stjärnor och på Saturnus! Var lite besviken för det såg inte så häftigt ut. Det såg ut som en vanlig svartvit bild på en boll med en talrik rätt igenom. I princip! :-) Men nu har vi gjort det också!

Ligger lite efter med videobloggandet men siktar på att komma ikapp med en brutal spurt inom ett par dagar!

Är det någon som inte köpt vår skiva än förresten? Skäms i sådana fall!

 // Mange

Ok. I söndags rullade vi från hotellet i Colorado Springs för att åka till Aspen och in i Rocky Mountains på riktigt. Vi knappade in den närmaste vägen på GPS:en och drog iväg. Den skulle gå rakt igenom bergskedjan genom ett pass som heter "Independece pass". Bergen kom närmare och närmare och vägen blev häftigare och häftigare ju längre vi körde.


Fjällen kom närmare.....


och närmare.....


och närmare....


Lavinvarning!!

Vi stannade till i en liten liten by vid foten av ett berg och åt lunch. Det var ett riktigt gammalt ställe som var så mycket amerika man kan tänka sig. Vi åt varsin stor burgare med strips och drog vidare. Vägen var otroligt häftig när vi kom in bland bergen och närmade oss passet. Tyvärr så upptäckte vi att passet var stängt när vi väl kom fram. Vi var bara ett stenkast ifrån Aspen men det var inget annat att göra än att vända och åka norrut för att ta ett annat pass! Såklart var det passet också stängt när vi kom fram dit så det enda vi kunde göra var att köra ännu längre norrut, upp på I 70 nästan vid Vail och vidare västerut förbi Beaver Creek genom en enorm Canyon och fram till Glenwood Springs där vi åkte ner Highway 82 och ner till Aspen.


Nästan framme i Glenwood Springs!

Det blev en riktigt mycket längre körning än vad vi planerat så när vi kom in på hotellrummet var vi helt slut. Men hotellrummet var riktigt trevligt faktiskt med fullt kök, öppenspis, stereoanläggning, DVD spelare, stor bakong och fint badrum. Hade det varit högsäsong så hade vi definitivt inte haft råd att bo där, men eftersom backarna stängde en vecka tidigare så var det inte direkt fullt med folk i staden! Därför fick vi en grym deal att bo tre dagar och betala för två så då var det helt plötsligt helt enligt vår budget!


Backarna stängda av uppenbara skäl!


Hotel Jerome. Ser det ut som för 30 år sen farsan? :)

Dagen efter var vi taggade att utforska staden och naturen så det var bara att gå ut från hotellet så var vi mitt i smeten. Gick runt ett tag och kollade och konstaterade att Aspen är en grymt mysig och trevlig stad. Men vi ville såklart känna på naturen också så vi gick hem, åt lunch, letade fram en vandringsled som såg riktigt häftig ut och av oss iväg! Det visade sig vara en riktigt brant stig som gick rakt upp för sidan på Aspen Mountain. Stigen slutade 2/3 upp på berget men vi fortsatte ändå för att försöka nå toppen. Tillslut blev det mer likt friklättring än naturstig och det var djupsnö överallt så vi avbröt vårat toppförsök och klättrade ner till bubbelpoolen på hotellets bakgård istället!




Påväg upp!


View från stigen!

Sista dagen i aspen åkte vi runt och kollade in alla skidanläggningar som låg utanför själva staden såsom Buttermilk, Aspen Highlands och Snowmass. Otroliga anläggningar som såklart är fulla med kopiösa mängder lyxvillor.
Eftersom det var den 5e maj som är en mexikansk (inofficiell) högtid, (Cinco de Mayo) så gick vi ut på kvällen och drack varsin Corona med aspenianerna.


Cinco de Mayo!

Det var riktigt härligt i Aspen med sin otroliga natur och höga berg. Bara i Colorado har vägarna varit häftigare än vad hela den tidigare resan haft totalt och jag längtar redan tillbaka! :p Nästa stopp är Salt Lake City i Utah så Mange får komma med den sen!

Höres!

// Matte

Som vissa kanske kommer ihåg så gjorde vi ett besök på Gibsonfabriken i Memphis där man fick gå in i fabriken och se hur det gick till. Själva turen kostade $12 så det var inte så väldans mycket.
 Eftersom jag själv gjort rätt mycket efterforskning på hur man bygger en gitarr (ska göra det själv om mitt trä kommer nån gång) så hade jag redan sett på youtube om fabriksturer på olika märken. PRS och Gibsons är väl kanske de bästa. Så hade väl en inblick hur det gick till redan.

 På introduktionen förklarade guiden att i Memphis görs alla jazzburkar och semi-hollow gitarrer SAMT ALLA gitarrer som görs i Alpine White färgen. Vilket betydde att min Gibson LP Studio gjorts i Memphis och i samma fabrik. Det var lite kul.
 På just den guidade turen vi gick på koncentrerade man sig på semi-hollow gitarrer. För er som inte vet vad det är exakt så är det en blandning av en akustisk och en solid elgitarr och ungefär lika tjock som en vanlig solid. Skillnaden är att de yttersta "vingarna" på gitarren är håliga..

 Vi fick se hur man gjorde sargerna, passade in locken till sargerna, så fick vi veta att halsarna gjordes uppe i Nashville medans man limmade på och gjorde själva greppbrädan i Memphis. Vi fick se hur de limmade ihop gitarrerna och allt det där. Hur de gjorde lackningen och så vidare. Tror itne det blir så underbart rolig läsning att gå in på de närmsta detaljerna.

 Till min stora besvikelse fick jag veta (även fast jag antagit detta ett tag) att de använde speciella verktyg för att installera mickarna i slutet av produktionen av en gitarr. De går in med dessa verktyg genom F-hålen och löder där genom också VILKET betyder att jag inte gärna kan byta mickar på min egna semi-akustiska gura. Aja.. kan inte få allt :-) Eller jo, men det kan ta lite längre tid bara.

Turen gick ganska så fort och man kunde INTE få en gratis gitarr. Inte ens en som blivit något misslyckad. Felprocenten kunde vara mellan 3-5 % har jag för mig. Och de petade ut ungefär 65 gitarrer per dag vid den fabriken och då innebär det cirka 2-3 gitarrer går åt helsike varje dag. Blir ju ändå några stycken per år :-)

 Hur som helst.. Turen var kul att se men kändes som man sett det förut (vilket jag hade på youtube). ;-) Sun Studio var överlägsen vinnare den dagen vi var där. Helt klart!

 // Mange

Den senaste veckan har verkligen varit enformig. Vi har inte gjort mycket mer än att åka bil. På 6 dagar har vi åkt igenom 6 stater; Tennesse, Arkansas, Oklahoma, Texas, New Mexico och nu Colorado vilket har blivit ungefär 250 mil.  I stort sett det enda vi har sett är oändligt långa slätter och åkrar. Great Plains är verkligen ett passande namn till området.





Efter Memphis åkte vi 140 miles till Little rock, 380 miles till Oklahoma City och 270 miles till Amarillo, TX. Det var först när vi rullade över gränsen till New Mexico som slätterna började övergå till lite mer kulligt landskap vilket var skönt för omväxlings skull! :p









New Mexico var inte så otroligt vackert landskap det heller. Kändes mest kargt och ganska mycket öken. Det var iofs ganska häftigt i Albuquerque där vi stannade till över natten. Staden är vid foten av en rätt stor bergsrygg som ser ganska mäktig ut.

Igår rullade vi äntligen över gränsen till Colorado och landskapet övergick snabbt till mer bergigt och med mer barrskog, plus att det inte var varmare än 8-9 grader C. Känndes lite som hemma i sverige med andra ord.





Precis kommit över gränsen till Colorado!

Idag ska vi åka in genom The Rocky Mountains och vidare till Aspen där vi ska stanna några dagar. Ska bli regn säger meterologerna men vi får verkligen hoppas att dom har fel!

Ha det bra!

/Matte

Meningen var att jag skulle skriva om Gibson Factory Tour idag men efter att ha suttit och pysslat med annat under kvällen så märkte jag inte att klockan drog iväg. Nu är den 01:20 lokal tid och därför spar jag på den historien till en annan dag.
 Istället så grävde vi fram något ur gömmorna, nämligen videobloggen från när vi rullar in i Miami :-) Aldrig tidigare visat. Den är döpt till Videoblogg 6.3 eftersom den kommer mellan videoblogg 6 och 7. Logiskt va? Det var meningen att det skulle komma en 6.7 också men det löste vi på annat vis! :-D

Så kika på den, så kommer det tre nya videobloggar på en gång imorgon!

// Mange



Glöm dessutom inte att ladda ner vår nya singel om ni inte har gjort det!!


Powered by iSOUND.COM

Memphis, Tennesse 25-27 April 2009 kommer jag aldrig glömma. Även om vi hade åkt hem till sverige idag eller om vi inte ser röken av något som kan kallas musik på resten av resan så kan vi ändå med gott samvete fortfarande kalla den för en musikalisk resa tack vare dagarna i Memphis. Staden är världskänd för sin blues och livemusik. Man blir helt förvånad när man hör om hur många legender som kommer från Mississippi-området och vilka som har gjort historiska inspelningar på Sun Studio i Memphis.
 
Efter söndagen på Graceland och ytterligare en kväll av blues på B B Kings egna bar var jag helt lyrisk. Det här var precis det vi åkte hit för att uppleva. Men det skulle visa sig att Memphis hade mycket mer att bjuda på. Vi hade bestämt oss för att kolla in Sun Studio och Gibsons fabrik. Eftersom vi läste att man var tvungen att köpa biljetter i god tid till en tour inne på Gibson fabriken så gick vi dit direkt på morgonen och köpte biljetter till en tour kl 2. Det gav oss tid att leta rätt på Sun Studio och ta en titt där innan Gibson fabriken.

Vi hittade gatan som studion skulle ligga på och började gå. Vi trodde det skulle vara mycket närmare men vi fick traska på ett bra tag innan den dök upp tillslut i ett gathörn i utkanten av centrala Memphis.



Vi började touren i ett rum ovanför studion som innehöll massa gamla grejer som till hört artister som spelat in där och även inspelningsutrustning som grundaren Sam Phillips använt tidigt i sin karriär. Vår guide berättade Memphis Recording Service och Sun Studios hela historia. Jag önskar jag kunnde berätta hela den men då skulle den här bloggen förmodligen bli längre än manges blogg om Graceland vilket inte säger lite! :P

Efter det gick vi ner i själva studion och då kom alla kännslorna på en och samma gång som Gessle skulle ha sagt. Väggarna var fyllda med bilder på Legenderna som brukade spela in där, så som Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Roy Orbison och Carl Perkins. Den som lyftes fram som den absolut största var såklart Elvis Presley som kom in och lyckades ljuga till sig en demoinspelning när han var 18 år gammal. Han förklarade för Sam Phillips sekreterare Marion Keisker att han ville spela in en skiva till sin mammas fördelsedag vilket var en lögn eftersom hennes födelsedag var redan ett par månader tidigare. Hon köpte historien och spelade in en första demo med honom. Det var alltså Marion Keisker som "upptäckte" Elvis, en sak som Sam Phillips ofta får kredit för.


Här är den första dist-stärkaren. Den kom till av en slump när den föll av taket på turnébilen och dom försökte laga den med tidningspapper!


Jam inne i studion. Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Elvis Presley och Johnny Cash.


Johnny Cash, Roy Orbison m.fl. inne i studion.

På golvet i studion var tre kryss målade som visade var Elvis och hans band alltid stod när dom spelade in. Mickrofonen som dom alla använde fanns forfarande kvar i studion och vi fick t.o.m. hålla i den och knäppa kort med den! 

Guiden berättade om när han hade "guidat" Bob Dylan in i studion. Han gick rakt in, kysste golvet där Elvis brukade stå och gick rakt ut igen! :)

 
Bakom Manges högra ben ser ni krysset som visar var Elvis alltid stod när han spelade in.

Under 1987 åkte U2 runt på USA turné med sitt album The Joshua Tree och samtidigt spelade dom in en konsertfilm/rockumentär som heter Rattle and Hum. I den får man se när dom spelade in 5 låtar i just den här studion. Dessutom så skänkte dom sitt trummset till studion och det stod fortfarande kvar där!! Jag som är ett enormt U2 fan blev ju såklart lyrisk! :p
 

Larrys trummset!


Här är ett klipp från Rattle and Hum när U2 spelar in "Angel of Harlem" .



Här är ett till klipp från filmen där U2 sitter vid stranden till Mississippi River.


Vi var såklart tvungna att gå dit och sätta oss ett tag vi också!

Eftersom vi har ca en vecka av bilkörning genom ett platt och tråkigt mellanamerika innan vi kommer fram till nåt riktigt intressant så tänkte jag att vi kunde suga på den här Memphis-karamellen ett tag till genom att jag låter Mange skriva om Gibson-touren imorgon. :)

Så då gissar jag att det här var allt för idag!

Take care!

/ Matte

Låt mig bara börja med att säga att jag aldrig har varit ett speciellt stort Elvis-fan. Tills nu.

 Utan att veta riktigt exakt vad vi skulle få se och uppleva den 26e april 2009 begav vi oss ut för att hitta Graceland- Elvis hem och dödsort. Dessvärre hade vi knappat in GPS lite fel och hamnade några kvarter off men det ordnades på en gång.

 Efter att ha parkerat bilen på en stor parkering, där det kostade $10 att parkera, gick vi mot själva turistkomplexet där vi, innan ens kommit in, skymtade två flygplan. Det satte tonen på vad vi därefter skulle få uppleva.

 Biljetten som vi köpte, ett Platinum Pass, kostade $38 innan skatt men det var utan tvekan det vi skulle ha eftersom det inkluderade allt egentligen. Det fanns en biljett som var dyrare men det fanns inte på kartan att vi skulle lägga ut $68 för den (kanske nästa gång på Graceland). Jag fick också reda på att det var absolut förbjudet att ha med en filmkamera på området så jag var tvungen att låsa in den för resten av dagen. Annars hade det varit ett otroligt stor mängd Graceland-video i min kamera just nu. Dessutom fick man inte ha på blixten på kameran så därför kan vissa bilder vara lite ofokuserade.

 Efter att ha fått vår biljett ställde vi oss i kö till bussarna, som skulle ta oss över gatan, genom de berömda grindarna, och upp till, vad som jag hitills klassar som den absolut bästa upplevelsen i USA, Elvis hus och land. Huset köpte han förresten när han var 22 år gammal för $100 000, vilket på den tiden måste ha varit en oerhörd summa. Året var 1957 och hela området täcker en yta av 54990 m2.

För att inte blogginlägget ska bli en bok så ska jag hålla mig från att berätta alltför många detaljer, även fast det är dem som är roligast ;-)


Så här såg det ut. Hela turistcentrat låg mittemot själva huset som ni ser här.


Hittade en flygbild också som visar rätt bra på hur det ser ut men det såg inte exakt
ut så där nu när vi var där. Något träd här och där som inte kändes igen samt någon
gångväg här och där lagts dit.

 Vi rullade upp mot huset och ställde oss i kö för att komma in. På utsidan såg huset inte alls speciellt stort ut. Inte så stort som man kanske trodde att det skulle vara eftersom han tydligen var rätt känd den där Elvis. Den åsikten förändrades i och för sig när vi kom in..




Utsikten ut mot gatan, Elvis Presley Boulevard.

 Vi gick uppför farstutrappen, lyssnade på en kort introduktion innan vi fick kliva in. Det som mötte oss först var trappan till övervåningen. Övervåningen är stängd för allmänheten pga det var alltid Elvis privata tillhåll. Han tog gärna emot sina gäster men han höll de helst på nedervåningen och källaren. Det försöker de hedra idag. Dessutom så skulle det krävas ombyggnationer pga den skara besökare Graceland har.



För att underlätta berättar jag om bilderna från varje rum istället för att först försöka förklara hur det såg ut.



Direkt när man kom in och vände sig åt höger så fick man se det här rummet, som var ett vardagsrum. Den vita soffan till höger var rätt lång, tror det i alla fall var 5 sitskuddar. Mitt emot, ur bild, fanns en eldstad.
Flygeln i det innersta rummet var den sista som Elvis ställde dit. Tidigare hade det stått två andra där, varav ett av dessa hade varit en gåva från frugan, Priscilla. Elvis gillade att kolla på TV också och hade ett flertal apparater. Det kommer ni snart märka!
Efter det rummet gick man något längre in, till nästa dörr och där hittade vi det här rummet:



Detta var Elvis föräldrars, Vernon och Gladys, sovrum. Elvis växte upp fattigt men stod alltid sina föräldrar mycket nära. Därför var han fast besluten om att ge sina föräldrar ett bättre liv och hela familjen bodde under samma tak. Rar tanke va? :-) Inte så väldigt ovanligt på den tiden ändå kanske..
Hur som helst så var det inte alltid Vernon och Gladys sovrum. Gladys dog medans Elvis militärtjänstgjorde i Tyskland (vilket var hjärtekrossande för vår hjälte eftersom han var en riktig morsgris. Men det är vi väl alla va?) och när sedan Vernon skaffade en ny flickvän så flyttade han ut. Då flyttade farmorn, Minnie Mae, ner till det här rummet och Lisa Marie fick ta farmorns rum på övervåningen. Just den här delen är lite suddig i minnet men är rätt säker på att det var så.
Var fruktansvärt mycket att ta in under dagen så.. Ni får ursäkta om vissa saker sluppit ur minnet..

Därefter gjorde vi en hel om och gick några steg tillbaka mot ytterdörren och tog höger där och kom in här:



Detta var matsalen, där olika middagar hölls. Klädseln brukade i regel vara formell men tonen och jargongen var alltid hjärtlig (detta var ord för ord vad de sa på genomgången ;-). På jularna, som var en viktig högtid, stod det alltid en gran till höger vid fönstret, som inte är med på bilden. Kristallkronan i taket köptes samtidigt som två andra kristallkronor där en hänger i trappen till övervåningen.
Elvis satt alltid till höger på kortsidan, där han kunde ha uppsikt över vad som hände överallt, ända bort till flygeln som fanns i rum 1. Under bordslisten hade han en ringklocka, som han ringde på om någon vid bordet behövde något. Ringsignalen gick tillnästa rum...





Köket. Lägg direkt märke till Tvn som står längst in i rummet. Köket var exakt som det var sista gången Elvis ville göra om. Elvis verkade gilla inredning och design och sånt så till vida att han gjorde om en hel del hemma på Graceland. Köket var inget undantag! Undrar hur händig han själv var i köket.. :-)
De gav gärna sken av att Elvis tjänstefolk var en del av familjen. Jag tror gärna på det!

Sedan fick man gå till höger där man hittade trappan ner till två andra rum (de enda två man fick se på nedervåningen):





Här befästes det jag sa tidigare; Elvis gillade att se på TV. Anledningen till att han hade tre apparater i följd var att han hade hört att presidenten, Lyndon B Johnson, gillade att se alla stora nyhetskanaler på samma gång.
Till vänter, innan de här bilderna, fanns en liten bar. Nere i vänstra hörnet ser man stereoanläggningen och en liten del ur Elvis stora skivsamling. Färgerna i rummet var typiskt för tiden då han inredde rummet; gult, vitt och blått.

Nästa rum var det rum som Matte tyckte var minst smakfullt inrett...



...nämligen biljardrummet. Samma tyg som ni ser utefterväggarna återfanns i taket. Elvis verkade ha varit som ett litet barn genom hela sitt liv, vilket jag själv tycker är helt underbart, och han tog gärna med polarna ner till det här rummet. I ena hörnet på bordet ser man en stor reva. Den uppstod när en av hans kompisar skulle försöka briljera. Verkade inte gått så bra! :-)
 Lite kuriosa som man inte ser på bilden: I lampans bortre vänstra hörn, härifrån sett, saknas en bit glas. Tydligen gillade Lisa Marie ta med sina kompisar hit ner och ha krig med biljardkulorna. Om det är exakt varför den biten saknas vet jag inte men de antyder det i alla fall. Kanske är en försköning? Kaske Elvis blev tokig på att ha förlorat något parti och svingat biljardkön i luften? ;-)

Därefter fick vi gå uppför trappan och kom upp i en utbyggnad, som inte var där när huset byggdes:



Trappen var alltså från början en trapp som gick utanför huset. Ungefär en sådan trapp man kan se på That '70s Show.. :-D Nu var den inbyggd och klädd med heltäckningsmatta..
Trappen ledde upp till det hör rummet:





Rummet inreddes efter inspiration hämtad efter en tripp Elvis tog till Hawaii. Han gillade det så mycket att han gjorde ett rum av det. Om det var i samband med Aloha From Hawaii eller om det var någon av hans fimer han spelat in på ön vet jag inte men rummet kom till så är 1975 (tror jag), två år innan Presley dog.
 Till vänster, där det lyser rött, fanns ett "vattenfall" som egentligen var ett konstant vägg-rinn.
I det här rummet spelades faktiskt ett album in också: From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee. Anledningen var väl att han var för sliten för att ta sig in till studion själv. RCA, Elvis skivbolag, hade ordnat med en mobil inspelningsstudio, och det sägs att de brukade skicka den till Graceland då och då för de hoppades på ett sångframträdande som var inspirerat. Antar att de hoppades på för mycket. Skivan sålde inte sådär lysande med Elvis mått mätt; på countrylistan hamnade den i och för sig som etta, Elvis fjärde på Countrylistan, men sålde bara guld totalt sett. 41a på USA-listan.
Lisa Marie gillade att ta en tupplur i fåtöljen som står vid vattenfallet.

 Nu ska vi ut på gården...







...och sedan in i Vernons kontor. Det är inte öppningen ni ser där till vänster utan dörren är tyvärr utanför bild. Det ni ser där är en påbyggnad där det skedde lite andra aktiviteter som jag strax ska berätta lite om..



Så här såg det ut på Vernons kontor. Känt är att det var härifrån som Elvis gav sin presskonferens när han kom hem från sin tjänstgöring i Tyskland. Vernon var annars nitisk i sitt sparande. Han sparade precis allt från kvitton och checkar till betyg och.. ja.. allt som fanns på papper. Det ger idag Graceland ett enormt arkiv på papper och prylar från Elvis. Ofta brukade rummet vara översvämmat med brev från fans. När det kom räkningar så gick det till det här kontoret.. Elvis hade en manager men det var pappa Vernon som tog hand om Elvis privata affärer. Elvis tyckte att pappan kunde bygga ut kontoret eller bygga en helt ny kontorsbyggnad någonstans på tomten men det sägs att Vernon var snål.. Inte så konstigt kanske tack vare hans bakgrund. Fick ju snåla en hel del innan Elvis blev känd. Det sägs också att en av anledningarna till att de först flyttade till Memphis var pga att Vernon hade lite problem med lagen tack vare en spritsmuggling. Dessutom hade han väl redan suttit inne om jag inte blivit felinformerad...
Nu till tillbyggnaden av kontoret som var ytterligare en lekplats för Elvis!



Gick förbi en modell av det hus som var Elvis första nere i Mississippi..



I utbyggnaden hade Elvis sin skjutbana. Det som finns i montern är kulor som de grävt fram ur träet och ur väggen bakom så att det faktiskt ska vara kulor som sköts av Elvis eller av folk i hans närhet.
Och sedan vidare!



...till trofébyggnaden. Här inne hade man inrett med en massa prylar. Allt från kläder som han haft i filmer och framträdande till guldskivor och utmärkelser. Kolla in korten och kolla om ni känner igen något!! :-)



Kortet här under kallades för Walk of Gold, eller något liknande!



Så till prylarna:







Så. Kändes något igen? Coolt. Vidare...



...till poolen. Inte sådär jättestor men jag antar att det kanske itne var så ruskigt vanligt med pool alls på den tiden. Vi ska nu in i raquetball-byggnaden. Såg mest ut som en stor betongklump men var rätt häftig..



... för man kom in på en platå liksom. Till vänster, ur bild, fanns ett flipperspel och en sit-upsbräda. Det ni ser på bilden är loungen där vännerna och de som inte spelade för studen kunde sitta och ta igen sig. Ett piano, där det så klart brukade spelas, och det fanns även en stereonläggning. Det var här, vid det här pianot, som Elvis spelade och sjöng sina sista toner. Dagen efter fann man honom på toan på övervåningen i huset..
 Hur som helst.. I själva hallen brukar man numera ha olika utställningar och när vi var där var det det här vi såg:



Inte så illa va? Det folket står och tittar på är en film från någon konsert med Elvis. VAr högt i tak och till vänster ser ni hans olika dräkter från olika framträdanden. Man märkte rätt tydligt hur hans klädsel förändrades genom karriären. Från början var det kostymer som gällde men under 70-talet blev det mer sådana där pråliga dräkter. Personligen gillade jag kostymerna bättre men det är kanske så här generationen som han uppleva honom kommer ihåg honom? Jag vet inte..

Sedan skulle vi till det mest känsloladdade på hela turen.. Gravplatsen..







 Platsen de ligger på är faktiskt en liten trädgård som Elvis anlade. Den var från början till för en lugn och skön stund. Att få komma från den vardagliga bördan. Han kallade det för the Meditation Garden.
Ursprungligen begravdes han på Forest Hill Cemetary i Memphis men han blev tvungen att flyttas till Graceland pga ett försök till att stjäla kroppen gjort. Därför krävde man att Graceland skulle betala för säkerheten. Beslutet togs att helt enkelt flytta Elvis och hans mamma, som sedan tidigare blivit begravd där. Vernon valde Meditation Garden och inget kunde väl varit mer passande?
Dödsorsaken fastslogs till hjärtattack eller "något liknande" men det är ju vida känt att Presley nöttes ned av stress och missbruk, framförallt receptbelagda mediciner.

 Efter ett tag här var det dags att åka tillbaka med bussen till besökskomplexet. Där fanns ytterligare utställningar och dessutom hans två flygplan. Men till min oerhörda besvikelse hade batteriet dött i Mattes kamera.. och eftersom jag inte fick ha med mig filmkameran, fanns det ingen chans att få bilder från det näst viktigaste förutom huset... nämligen bilutställningen. Inte bara för min skull utan även för farsans och diverse olika andra... Får försöka berätta om hur det var. Kommer bli förbannat svårt men men.. häng på.

 Innan vi tog oss an bilarna så käkade vi lunch. Oengagerad personal men vi fick ju i oss mat i alla fall! Jag tog nåt med BBQ-sås som vanligt.. Matte tog köttfärslimpa, tydligen en favorit hos Elvis.

 De första bilarna man såg när man kom in var två Rolls Royce, en svart och en vit. Det stod att det var två stycken av mång som varit i Presleys ägo. Vidare så hittade man en röd MG, som var med i någon film. Finns det någon som vet vilken? Själv kommer jag inte ihåg. Där fanns också den rosa Cadillacen som var modern Gladys favorit. Därför kallades den även för Gladys!
 Sedan hade vi en vit Mercedes Pagoda, som Elvis köpt till Priscilla. Riktigt snygg var den! Vi hade också två Stutz. En Blackhawk från -71 samt en från -73, Backhawk III, som också sägs vara Elvis favoritbil. Det roliga med -71an var att den egentligen specialbeställts av Frank Sinatra (tror jag) men Elvis snodde åt sig den på något vis innan Frank hann hämta den.
 Dessutom fann det där en limo-Merca. Vi fick med ett kort och eftersom jag trodde farsan skulle gilla den bäst så blev det ett kort på den:



Vet inte riktigt i vilket sammanhang den associerades som mest med Elvis men kommer ihåg att jag sett han stå upp genom solluckan där bak. Vet heller inte vilken modell det är men 600 Limousine är min gissning ;-)

 Därefter fanns en del andra motordrivna leksaker; GoCart, Golfcart (som Elvis och hans vänner gärna racade nedför gatan med), snöskoter med hjul istället för skena o.s.v.
 Elvis verkade älska bilar och älska att leka. Perfekt kombination!

Efter bilmuseet gick vi på olika andra utställningar. En utställning koncentrerade sig på hans filmkarriär (den film han var mest stolt över var King Creole), en annan på hans militära tjänstgöring osv. Kommer egentligen inte ihåg så mycket från de här utställningarna för man var fortfarande så tagen av själva huset och gravarna..

Hur som helst kom vi till flygplanen. Han hade döpt det större planet till Lisa Marie, passande nog, och han köpte det för $250 000 och byggde sedan om det för några hundratusen till. Pengar led han verkligen ingen brist på.. tydligen. Modellen är ett Convair 880 Jet och han köpte det av Delta Airlines. Sägs att Lisa Marie aldrig sett snö, då tog pappa Elvis med henne på en flygtur till Colorado. Där fick hon leka i snön i 5 minuter sedan flög de tillbaka. Han kallade planet för "Hound Dog 1".
 


Först kom man in som i en lounge. Sittplatser längs med båda sidorna, pokerbord och lite sådant där lyx. Det fanns även en bar men Elvis själv gillade tydligen inte sprit så mycket men däremot gillade han dricka. Det fanns alltid 15 olika sorters drickor på planet. Bältesspännena var gjorde i guld förresten..



Nästa rum var det här konferensrummet. Lisa Marie fyllde år och Elvis hade ordnat med flygande kalas. Då satt de runt det här bordet.
 Elvis satt alltid i den gröna stolen längst ner i bild. Därifrån kunde han kontrollera ljudanläggning, han hade intercom såväl som en telefon ner till marken.
Rummet efter det här var designat så att du kunde, om du var gäst och mådde dåligt eller var trött, bädda ut en soffa och dra för draperiet. Därefter var det bara att sova!

Rummet därefter var Elvis sovrum. Sängen såg ut så här:



Bakom fotografen fanns hans toa där handfatet var helt i guld. Rätt fjantigt egentligen men har man så mycket pengar kanske man inte vet vad man ska göra av dem? Han var trots allt rätt aktiv inom välgörenhet också så han måste ju haft lite att plocka av!

 Det lilla planet får ni inte se någon bild på. Elvis köpte det i stort sett åt sin manager. Tanken var att managern skulle åka innan Elvis, till nästa gig, och kolla så allt var i sin ordning när kungen kom till stan. Det planet kallade han för "Hound Dog 2". Surprise surprise :-P

 Sedan var dagen slut. Jag köpte en Graceland-DVD som tar upp alla de områden jag pratat om här. Mest för att jag själv ska komma ihåg vad som verkligen hände men också för att kunna visa där hemma. Där får man även se mer om bilmuseet, så det kändes bra. Matte köpte några plektrum :-)



Även om man hört tidigare att Elvis var störst och att han var kung och blablabla så har man inte riktigt tagit in det. Han var ruskigt stor ju. Ofantligt stor. Han sålde över 1 miljard skivor och säljer fortfarande. Graceland har 600 000 besökare per år. Han är den förste döda som sålt ut en konsert (ett band spelade till ett band där han sjöng). Han var en sergeant i armén, han fick utmärkelser för sin välgörenhet, han var en filmstjärna med sina drygt 30 filmer, han var en sexsymbol, när han dog ställde hundratusental fans upp sig efter gatorna för att kunna få en glimt av hans kropp, han är invald i F-Y-R-A Hall of Fames (Country, Rock, Gospel och Rockabilly)... listan kan göras hur lång som helst. Han är verkligen KUNG av rock n roll.

Att få gå genom Graceland och se och tjuvröra hans grejer var stort. Ofantligt. Att stå vid graven var det mest känsloladdade jag gjort sedan jag lämnade Sverige. Det ironiska är att Minnie Mae, farmorn, överlevde allihop. Hon dog 1980, Elvis 1977 och Vernon 1979.
 Efter Gracelandbesöket kände man sig tom på något vis men ändå så full.

Wow.

Jag hoppas att ni orkade ta er igenom bloggen. Känns om att den inte kunnat blivit kortare och samtidigt gjort upplevelsen rättvisa.

 Jag tänkte på det när vi for hem sedan.. Det här är en sådan typisk grej som jag önskar att jag hade fått tagit med er på. Alla borde uppleva det som är en gnutta intresserad av musik... :-)

 Nu har jag hållit på med det här inlägget i snart 3 timmar så nu tror jag det får vara nog för i natt. I morgon eller i övermorgon dyker det upp en blogg om Sun Studios och Gibson fabriken. Underbart häftigt och stort det med! Framförallt Sun! Läs vad Matte skriver om det!!

// Mange

Förresten.. funderar på att börja presentera mig som Ricky för jänkarna.. De kan verkligen inte uttala Magnus. Outbildat folk.