It's a musical journey!

Så vi klev upp runt 2am för att sedan åka iväg till flygplatsen. Vi tyckte vi hade väldigt gott om tid att hinna lämna igen bilen och sedan ta oss de 2 milesen in till själva flygplatsen. Det skulle visa sig att vi tajmade väldigt bra!

 Trötta klev vi in i vår hyrbil och satte sedan av. Måste säga att jag gillade trafiken mycket bättre vid den tiden! I princip ensamma på gatorna.

 Vi lämnade igen vilen vid Sakura, som firman hette. Sedan tog vi vårt pick och pack och gick till grannhotellet, Westin. Där hade Sakurapersonalen sagt att vi kunde få åka med shutteln in till flyget. Kändes lite konstigt men så fort vi kommit in till hotellgården så kom shutteln. Busschauffören tog för givet att vi var gäster så det var aldrig något problem.
 Efter stopp för upphämtning av ytterligare trötta passagerare släppte shutteln av folket vi deras respektive terminaler.
Efter det började den vanliga väntan som sig bör på en flygplats. Säkerhetskontrollen tog lång tid, piloter och annan personal smet före, jag fick lägga om min packning för de gnällde på att jag hade 6 pounds för mycket i väskan. Matte hade 2 men han klarade sig ändå.

 Väl på flyget så var det trångt, som det är i ekonomiklass, och efter den flygningen man fick känna på på vägen till USA så trivdes man inte särskilt bra men.. Det fick gå ändå! I övrigt en lugn resa där vi mest satt och kollade på TV.

 På JFK gick det rätt fort att få väskorna, så vi trängde oss in på ett AirTrain som var första sträckan på väg in till Manhattan.
 Väl framme på Penn Station tog vi oss upp på gatan, tror det blev 32a gatan, och började gå neråt. Vårt hotell skulle ligga på 5 E 28th eller något liknande. Var inte så långt alltså :-)
 Hotellet hette Latham och liknade Hotel Chelsea mångt och mycket; lika skabbigt. Men det funkade!
 Trötta och hungriga letade vi åt käk (blev kinamat på kinarestaurangen som låg bredvid hotellet). Sedan letade vi åt en mataffär och handlade frukost för morgondagen.

 Viklev upp rätt tidigt för att hinna gå en sväng på staden. Vi hade beställt plats på varsinn shuttle; Matte till Newark och jag till JFK, och vi skulle åka med dessa 1:30 pm.
 Vi gick neråt, förbi Washington Square och förbi Universitetsområdet och traskade ner efter Broadway. Hittade lite prylar, började sedan gå upp igen, käkade på McDonalds, upp genom Greenwich Village osv. Sedan satte vi oss och väntade på bussarna.

 Väl på bussen så tog det rätt lång tid innan vi faktiskt kom ut på en större väg. Mer gäster skulle hämtas upp.
 När vi kom fram till flygplatsen var det några timmar innan min incheckning skulle öppna. SÅ jag satte mig ner med datorn och gick ut på internet :-P
 På Newark hade Matte kändisparad börjat, han såg Markus Näslund.

Efter incheckningen så satte jag mig i loungen där det bjöds på alla möjliga sorters gratis mat. Jag höll mig mest till mackor och kakor!

Flygresan hem gick fint, lite turbulens på vissa ställen. Satte mig i loungen på Islands flygplats också och ytterligare gratismat. Här finns kicken: Flyg aldrig mer i ekonomiklasser!! :-D

 På Arlanda var det någon timmes väntan på att tåget skulle komma men den väntan gick rätt fort. Någon form av Svenskt fotbollslandslag var på Arlanda. Vet inte vilken årskull det var dock.

 Man reste lite som i en dimma. Totalt var jag vaken 33 timmar i sträck, vilket är nytt rekord för mig!
När jag kom fram till Sundsvall mötte ett bekant ansikte upp; farsan! Kärt återseende 1.

 Resan gick så klart smärtfritt sista biten och det kändes lite knepigt att se allt igen. Nästan som att man aldrig ens var borta men ändå så.. var det så länge sedan..!

 Sedan fick jag se huset, öppnade dörren och där var mamma; kärt återseende 2! En ren fröjd att vara hemma, få se alla sina prylar, försöka komma ihåg vad man har för kläder osv.

Nu är det en vecka sedan jag kom hem. Känns som det gått längre tid men.. det har det inte.. USA var en grym upplevelse som man alltid bär med sig men resan fick mig också att inse att det är ändå här man vill vara. Jag har ingen lust att leva i ett land där du måste köpa dricksvatten eller vara rädd för att spola toaletten eller göra ditt bästa för att undvika vissa människors ögonkontakt. Finner icke någon livskvalite i det. USA som land har nog mycket kvar att jobba på men naturen är oslagbar! Dessutom finns så många intressanta saker att göra där så har man bara lite tid och pengar så är det bara att dra dit och spana in det själv! :-)

Nu är jag trött så jag tror att jag ska sova snart. Kommer säkert någon summerande blogg så småningom (!?)

 Vi hörs och ses!

// Mange

Dagen efter Jay Leno var vi tvungna att se hollywoodskylten på närmare håll. Man kan ju inte åka ifrån LA utan att ha sett den och vi hade knappt sett den ens på avstånd eftersom det legat ett dis över hela staden hela veckan. Vi letade upp adresserna som skylten sträckte sig över och gav oss iväg. 

Som vanligt tog det en dryg timme att ta sig över till andra sidan av downtown men tillslut började vi komma fram till kullarna. Vi svängde av på mindre vägar hela tiden och tillslut känndes det som man körde inne på tomterna till dom otroligt  lyxiga villorna uppefter branten. Tillslut gav vi upp tanken på att det där kunde vara rätt väg att köra dit så vi vände om och letade rätt på en gata nedanför kullen där vi kunde se skylten tydligt! :p Det var ju en häftig syn i ca 10 sekunder sen drog vi därifrån.





Vi satte kurs mot Sunset strip och The Chinese Theatre där vi skulle utgå ifrån för att få uppleva the Walk of Fame. Vi fick en parkering otroligt nära teatern och behövde i princip bara gå några meter för att komma in på Sunset Boulevard.
Första intrycket var som så många gånger tidigare att det ser så mycket häftigare ut på film och tv men the chinese theatre var ändå imponerande med alla sina hand och fotavtryck av kändisar som Brad Pitt, Matt Damon, George Clooney, Jack Nickolson, John Travolta, Tom Hanks m.m. m.m.

Självaste Walk of Fame var väldigt omfattande med stjärnor på trotoaren så långt man såg. När man gick fram och tillbaka på strippen var det omöjligt att låta bli att titta ner och läsa på varenda stjärna! Däremot så var det förvånandsvärt långt emellan namnen man kännde igen. Antar att det är mycket äldre kändisar  där också som man aldrig ens hört talas om. Konstigt också att Mohamad Alis stjärna satt på en vägg på vägen in till ett köpcentrum! :p


Ett Fancy kvarter nära strippen.


The Chinese Theatre.


Otroliga vägnät! :p



Dagen efter, alltså sista dagen vi var i Los Angeles, så funderade vi på om vi skulle hoppa på en "Hollywood Tour" i en cabbad buss och kolla på kändisvillor. Vi började göra lite research på internet och Mange hittade en sida där mängder av adresser till kändisar fanns så vi tänkte att vi kunde ju lika gärna bygga ihop en egen tour och köra själva!
Såhär såg vår lista ut ungefär;

Frank Sinatra
Denzel Washington
Dave Grohl
Brittney Spears
Eddie Murphy
Charlie Sheen

Det var egentligen inte så många av husen som gick att se från vägen eftersom dom flesta hade feta grindar med vaktkurer och hela kittet och vissa hus fick man känslan av att dom inte längre bodde kvar där, speciellt Dave Grohls hus som låg ute i slummen i ett riktigt fattigt område. Vi såg däremot mängder med andra enorma lyxvillor där i Beverly Hills. Man blir helt mörkrädd när man tänker på hur mycket dom kan vara värda!!


Denzel Washingtons hus. Vi Fick känslan av att han inte bodde där längre men man vet aldrig.


Försökte paparazzi-knäppa in på Brittans tennisplan men det gick inte så bra! :p


Utsikt över Beverly Hills.


Utsikt igen.


När vi var less på kullarna följde vi Sunset Blvd hela vägen ner till havet och svängde upp mot Malibu.


Här någonstans skulle tydligen Charlie Sheen bo. Uppe på en höjd med en otrolig utsikt över Malibu.


Malibu.

Vi åt en middag på en lite finare Thailänsk restaurang ute i Malibu innan vi vände hemåt igen för att packa och städa. Gitarrerna hade vi sålt in på en pantbank för 60 dollar totalt för båda, vilket var rätt dåligt eftersom vi gav ca 330 för dom två månader tidigare. Men det var bättre än ingenting. :) Stereon hade tydligen tappat locket till batteriluckan och den var så billig ändå så vi skulle nog inte kunnat sälja den, så vi gjorde det enda rätta och kastade den i golvet medan den fortfarande spelade våran egen "Vain Hopes" !!



Det var allt ifrån Los Angeles. Dagen efter skulle vi kliva upp kl 2 am för att lämna igen bilen och flyga hemåt. Mange får ta er igenom den resan! :p

Hej svejs!

/ Matte

27e maj 2009 visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Tanken på morgonen var att först dra upp till Burbank, där NBC-studion finns och försöka skaffa fribiljetter till inspelningen av ett avsnitt av The Tonight Show with Jay Leno, det 3773 i ordningen, för att sedan dra upp till Hollywood-skylten.
Vi åkte upp till Burbank och märkte att det redan var en väldigt lång kö utanför byggnaden. Vi hittade parkeringsutrymme på en tvärgata och gick och ställde oss i kön, eftersom det verkade vara så man ska göra!



 Efter ett tag såg vi att någon viftade med en grön lapp, som såg ut som en biljett. Lite senare gick det en värd, väldigt snoffsigt klädd, runt och kollade i kön så man hade biljett och leg. När hon kom fram till oss utväxlades följande ord:

- You got your tickets?
* No, we don't have any tickets...
- So what are you doin' standing in line?!
* We thought this was the ticket-line..





Sedan förklarade hon att alla biljetter var slut, men att hon vi gick till Customs Relations så kunde vi få en stand-by biljett, vilket betydde att folk med vanlig biljett var tvugna att avstå från kvällens inspelning innan det skulle bli vår tur.
Med lågt huvud gick vi dit, fick vår stand-by, som det stod nummer 10 på, och sedan gick vi tillbaka till de snoffsigt klädda värdarna och frågade var vi skulle vänta. De hänvisade till en plantering och sa att vi behövde inte vara där förrän 3.15 vilket gav oss nog med tid för att hitta en bättre parkering.

Ganska prick 3.15 var vi tillbaka. Då organiserade de Stand-by biljetterna i nummerordning och placerade oss sist i kön. De hade börjat släppa in de med vanlig biljett. Vi räknade och det var 11 människor före oss i kön innan vi skulle bli insläppta. Vi trodde inte riktigt att det skulle gå vägen..

Men.. det gick!! Vi var rätt glada över det och det kändes häftigt att få gå in i studion! Vi placerades på två stolar på golvet, längst ut till vänster. Innan själva inspelningen drog igång så var det publikuppvärmning. Kändes rätt amerikanskt! Men var rätt kul det med. Vissa olyckligt utvalda fick visa olika talanger på scen. De mest minnesvärda var en kvinna som joddlade och en herre från Colorado som sa han skulle sjunga "off-key" men jag vet inte.. var rätt likt vanligt prat!

Sedan drog det igång! Var rätt imponerande hur tight allt var. Väloljat värre. De som satt på golvet skulle från början rusa upp mot scenen så det "skulle se ut som att Jay hade fans" (quote). Haha.. vi var lite sega i starten vilket vi har bildbevis på ;-)

Gäster för kvällen var Wanda Sykes, som nyss fått barn med sin lesbiska livskamrat, samt Dame Edna, som var på sin sista turne. Haha var rätt kul. Roligare att vara där än att se på TV. En viss humor försvinner genom glaset, så är det bara.. :-)

 Till sist drog vi därifrån, lyckligt saliga. Hollywood-skylten orkade vi oss inte på utan vi drog hemåt för middag. Körningen från Burbank till Redondo Beach tar dryga timmen. Helt brutalt!

Men men.. Nog för att vi varit på TV.. men det är ju inte så speciellt.. verkligen inte... (se filmen)

OBS! Ingen videodagbok... :-)




Så gick tongångarna senare på kvällen!

Nu drar sig resan mot sitt slut. Vi sammanfattar nog resterande dagarna imorgon, när vi är på plats i New York igen.

// Rick

Jamen då var Universal Studios gjort också! Det var rätt fint väder den dagen gämfört med hur det varit hittills i LA. Har mest varit disigt och blåsigt. Vi åkte direkt ut till Universal Studios "staden" men innan vi hade tagit oss igenom den enormt jobbiga trafiken och parkerat så var det redan förbi lunchtid och vi var hungriga som vargar. Vi gick in på "The Citywalk" som är en gata utanför Universal området. Den var helt full av affärer, restauranger, biografer, souvenirbutiker och inte minst folk. Vi fick i oss lite asiatisk mat och bestämde oss för att reservera biobiljetter till Änglar och Demoner till kvällen som gick på en stor biograf på Citywalk!

Därefter betalade vi in oss på Universal området och jag måste erkänna att dom ca 70 dollarna sved rätt bra såhär i slutet av resan. Det första vi gjorde var att gå in i första bästa spökhus som skulle ha karraktärer och kullisser från massa kända skräckfilmer. Efter den upplevelsen var vi tvugna att lugna nerverna med en 4D-kortfilm om Shrek! :p

Jag tyckte att det var den sämsta 4D biografen hittills och Mange tyckte den var den bästa! haha.. Jag saknade vinddraget i ansiktet som det var på Coca Colabion och den var dessutom inte tecknad. :p



Sen gjorde vi det som vi borde a börjat med och det var att ta en tour runt hela inspelningsområdet där vi fick se otroligt många olika scenbyggen och effekter!


Konstgjort regn.


Har föreställt Rom i några filmer.


Har ingen aning om vad detta är! Såg ut som det var gjort av socker! :p


Dom hade några kvarter som kunde föreställa nästan vilken Europeisk stad som helst sa dom!


Åkte också in i det idylliska kvarteret där Desperate Housewifes m.m. spelas in.


Fick se på lite explosioner också!


Det här är skeppet dom använde vid inspelningen av King Kong. Ser ut att vara i verklig storlek men egentligen är det bara ca en halvmeter långt. Fick se ett klipp från inspelningen när den avbröts för att en anka simmade förbi. Ankan var nästan lika stor som skeppet så det såg lite roligt ut! :)


En Jurassic Park bil!


En enorm plankrash i naturlig storlek som användes i en Steven Spielberg film.


Fick ett litet skådespel också på köpet! :p

När touren var klar gick vi till en båttur som skulle ta oss genom olika Jurassic Park scener, trodde vi. Den visade sig vara en åktur som bara gick ut på att bli blöt och som avslutades med att man störtade ner utför ett enormt vattenfall!
Efter det gick vi på en visning av specialeffekter och så gick vi vidare till en otroligt snabb bergochdal bana som gick nästan helt i mörker med The Mummy tema.


Dräkten som Russel Crowe hade på sig i filmen Gladiator!

Efter den åkturen var vi nöjda på Universal och dessutom så började bion snart så vi käkade middag och gick ut på the Citywalk igen. Vi var båda ganska slutkörda efter dagen så det var skönt att sätta sig och äta popcorn inne på bion!



Det blev en dyr dag men det var helt klart värt det! I nästa inlägg får Mange berätta mer om The Walk of Fame m.m.!

// Matte

Så.. Då har vi efter i runda slängar 1472 mil nått vår sista anhalt på den här resan, Los Angeles. Vägen från SF till denna multimiljonstad skulle gå utefter kusten och inte på någon torr Interstateväg, allt för att få se natur och inte bara betong.
GPS-tanten envisades hela tiden med att ta någon annan väg än den vi ville ta så vi ignorerade henne från början, innan vi kommit till en punkt där hon inte kunde ignorera våra önskningar längre. På kartan heter vägen Highway 1, går längs med kusten i stort sett hela vägen. Här nedan ser ni hur den kan se ut.




Vi var riktigt besviken på vädret från början.. Mulet och grått och tråkigt. Inte alls som man tänkt sig men.. Ett sådant bakslang kan vi kanske överleva. For now..





Vägen var relativt smal hela vägen men här och där dök det upp villor, små restauranger och liknande. Verkade vara rätt populärt att fara och käka eller fika efter den här vägen :-) Utsikten var ju inte så dum så det kanske har med saken att göra.
På sina håll var vägen riktigt brant och ibland riktigt svängig. Men sådana vägar har vi ju sett miltals med nu så man kanske inte tyckte det var så otroligt som man borde. Men absolut, vi har inte åkt på en sådan väg vid havet förut så.. That's a first.

 Hur som helst tog resan längre än vad den skulle gjort på Interstaten. Var mörkt i LA när vi körde in där så man såg inte så mycket av omgivningen eftersom jänkarna sparar in på vägbelysning. Men man förstod rätt snabbt att det inte bara var att gå tvärs genom detta enorma fält av bebyggelse.

Första två nätterna skulle vi bo i El Segundo på ett hotell som hette Hacienda. Ett helt okej hotell! Sängarna var mindre än man vant sig vid men jag sov i alla fall riktigt bra ändå. Utom att det var snorkallt första natten.

Första hela dagen i LA bestämde vi skulle tillägnas Six Flags: Magic Mountain, som låg runt 5 mil från vårt hotell. En härlig resa som tog längre än vad den skulle göra hemma eftersom trafiken verkligen är intensiv här. Syns kanske på bilden nedanför :-) Man kommer ju inte vara rädd för att köra i någon svensk stad hädanefter!



Vi hade inte någon kamera med inne på Six Flags för.. vi insåg att vi kommer spendera en del av tiden i luften, upp och ner ;-)

Det första vi gjorde när vi kom in var att käka lunch! Efter det började vi köa i en random berg-och-dalbana. Trodde vi i alla fall. Det visade sig vara den mest populära på hela området så vi köade i dryga timmen och hade två riiiiktigt jobbiga snubbar bakom oss i kön. Verkade vara sönderrökt på något starkare än vanliga smokes och snackade om metal hela tiden på spansk-bruten engelska.

Banan vi skulle åka hette X2 och var väl relativt ny antar jag. Den var en s.k. 5D-bana eftersom den hade ljud, eld, for framåt, bakåt och spann stolarna runt sin egen axel! Var riiiiiiiiiktigt häftigt. Det är den ni ser här nedan i solnedgång.



Där det ser ut som nät, det var första sträckan som tog oss uppåt. Då spelades Enter Sandman :-) Vi transporterades upp BAKLÄNGES så man såg bara neråt. Sedan gicka man ner i första svackan innan det bar av rakt utför och i förhållande till var man var i banan, roterades man i stolen. Inte sidledes utan fram och bak, som om man skulle göra volter samtidigt som man for. Svårt att förklara men det var totalt sjukt häftigt :-)
Det sämsta var att man bara fick åka ett varv. Ville man åka igen fick man vackert köa igen. Det hade vi inte tid med.

Den andra vi åkte åkte vi mest för att den hade en gigantisk nedförsbacke. Den var på 255ft och man kom upp i en hastighet av 85 mph (136km/h) innan man kom ner i en kompression, och direkt upp för en brant uppförsbacke.
I övrigt hade den inte mycket att komma med. Skön och så.. men man hade blivit lite bortskämd med den starten vi hade.

Tredje och sista banan vi åkte (vi hann inget mer för vi skulle tvätta och vi frös) hetter SCREAM och skulle visst ha väldigt många lopar och inverteringar osv. Var inte så ruksigt lång kö. Det är den ni ser här nedan.
Den var kanske, som vi kallade det efteråt, den mest "ergonomiska" för man följde med perfekt i svängarna och looparna. Den var helt okej! :-)



Efter det var det som sagt slut för dagen. Ett häftigt nöjesfält som man skulle behövt ett par dagar till på sig för att kunna åka allt tack vare folkmängden. Hatar folk i för stora mängder. I alla fall när man måste trängas! Hade man haft lite VIP-behandling hade det inte gjort nåt och jag skullöe gärna vilja se många människor på spelningar ;-)

Det var hursomhelst en bra dag! Man fick slanta upp typ $67 eller något sådant men.. OCH vi var tvugna att gå tillbaka till bilen och hämta leg, annars fick vi inte handla på våra kreditkort. Det var ett riktigt bakslag. Då var man less! Först tagit så lång tid för att ta sig dit, sedan tagit sig till grindarna och sedan måsta gå tillbaka igen för det där.. :-P

 I morgon berättar nog matte om Universal Studios! :-)

// Mange

Vi vaknade upp i Lake Tahoe, checkade ut och drog iväg norrut. Vi hade inget hotell bokat för natten så vi var inte säkra på var vi skulle men dagen efter hade vi bokat hotell i San Francisco så nånstans åt det hållet fick det bli. Vi bestämde oss för att åka tillbaka in i Nevada och upp till Carson city som är huvudstaden i staten mest för att filmen Shanghai Noon handlar om den. När vi kom dit såg det såklart inte ens lite likt ut som i filmen men det var endå en riktigt fin stad med många gamla fina hus. Den var så liten så man hade svårt att tro att det kunde vara huvudstaden (man vill ju tro att det är Las Vegas) men det hänger kvar sen guldruschen när staden fick ett riktigt uppsving.

När vi sen skulle köra mot San Francisco upptäckte vi att den snabbaste vägen vara att köra tillbaka genom Lake Tahoe så det gjorde vi och stannade till i Heavenly skidanläggningen och åt lunch. Den dagen hann vi inte längre än till Sacramento innan vi slog läger inne på ett motell! :p


Carson City!

Dagen efter körde vi den korta lilla biten som var kvar till San Francisco och hittade första bästa parkeringshus inne i centrum och gav oss ut på sightseeing! :p Vi gick upp för backarna och ner på andra sidan igenom det stora Chinatown, tillbaka igen och sen var den dagen slut och vi checkade in på hotell nr 29 i räkningen! :p




En av dom klassiska spårvagnarna!

Morgonen dag 2 i SF drog vi in i staden igen och parkerade i en stor park och därifrån gick vi in i en stor botanisk trädgård där dom hade växter och träd från i princip hela världen. Vi lyckades inte hitta nåt som var specifikt från sverige men det var många som var ifrån europa generellt. Det närmaste vi kom var en gran från Norge!! :p
Dom hade även enorma Redwood träd där men det var ändå inte den största varianten. Det här var Coast Redwood som växer ute vid kusten medan Giant Sequoia är dom största  som växer inne i landet.


Vid ett Coast Redwood träd.

Efter parken drog vi ner till hamnen och det världskända turiststråket Fisherman's Warf. Där gick vi förbi en hel del svenskar och man ryckte till varje gång eftersom det börjar vara riktigt länge sen man hörde nån annan än mange prata svenska! :p Det var ett riktigt härligt ställe mellan pirerna med affärer och restauranger överallt efter kajen och på gångar uppe i luften.


En del av San Fracisco sett från en pir.

Dag 3 hade vi såklart planerat in en båttur ut till "The Rock" och det före detta superfängelset Alcatraz! Det första vi gjorde när vi klivit iland var att få en snabb genomgång av fängelsets historia på bio. Sen gick vi upp till den verkliga fängelsebyggnaden och fick hörlurar och en audiotour igenom hela fängelset där man fick höra hur fångarna och fångvaktarna levde. Den kanske mest kända intärnen var Al Capone (Scarface) och många fler av USAs allra värsta kriminella. Man fick även korta beskrivningar av några av dom många flyktförsöken som genomfördes under åren men det är bara tre personer som lyckades ta sig ut utan att bli fångade, dödade eller hittade ihjälfrusna i vattnet. Det var så pass intressant att jag köpte en bok om just den flykten! :p


Alcatraz på avstånd.


Alcatraz på nära håll.


Tre våningar med celler!


Inne i en cell.

När vi hade kommit iland igen hade vi bara en sak till på listan att pricka av. Det var ju såklart Golden Gate bron. Tyvärr var det så molnigt så topparna på bron knappt syntes! :p Vi gick en sväng efter gångvägen som går över bron men det var riktigt blåsigt så vi vände och konstaterade att vi gjort San Francisco !



/ Matte

Jag ska inte ljuga.. Det var skönt att komma ut ur öknen. Det tog några raksträckor, skymten av ett fängelse (3e i raden tror jag) och lite svett men det var det värt. Kontrasterna skulle dock visa sig vara rätt stora!



Vi började som sagt i öknen och efter ett tag började alla dessa träd ploppa upp. Matte ville ha en bild vid ett sådant träd och det vr ju en trevlig idé! Sagt och gjort, en bild blev det. Vi valde ett träd som även fungerade som bostad åt en ödla. Rätt skönt väder också förutom att man höll på att avlida i solen! :-)



Efter ett tag kom vi in i något samhälle som hade sin blomstringstid runt guldruschen. Tider som för länge sedan är förbi och därför var staden rätt död också. Passande nog hittade vi en gravplats där det fanns stenar som ofta daterades till 1870-talet. Folk som var födda då alltså :-) Vi stannade inte så länge för det kändes rätt skumt..



En bit in i bergen och allt så nådde vi till slut statsgränsen! Målet för dagen var förresten Yosemite nationalpark. Var en bit kvar från gränsen.



Naturen hade nu gått från pöken till berg med åtmindstone lite växtlighet men det skulle bli bättre!



Efter vi tankat vid ett litet samhälle och svängt av på en annan väg började det bli riktigt slingrigt. Vägar med stundtals grym svängradie och rätt fin stigning. Efter stigningen blev det platt, sedan en skog, sedan nedförs och sedan kom vi fram till den här platsen ni ser ovan. Är en sjö som en gång dränerades helt men under vilda protester lyckades lokalbefolkningen (som man bara i fantasin kan förstå var de bor) få sjön fylld till hälften igen. Således är det sjöbotten ni serpå bilden :-)



Naturen blev bara mer och mer grand. Efter ett misslyckat försök att nå parken genom ett bergspass (verkar som alla bergspass i landet öppnar i juni) fick vi återigen köra en omväg men jag vågar påstå att det var värt det den här gången. Vilken natur! Bilden är tagen efter en påbörjad stigning igen. Kommer inte ihåg riktigt på vilken höjd men förslagsvis runt 7000 ft.. :-P



Sedan blev det ännu högre! Helt fantastiskt. Det började dock skymma och vi var trötta och hungriga så vi stannade innan vi kommit fram till parken, vilket skulle visa sig var riktigt tur!



Sprätte upp en eld på en camping som kostade $18 för en natt. Vi fick en plats vid en fjällbäck som strömmade på rätt bra nu när det smälter.. Vi käkade och sedan  gick vi och "sov" i stort sett.

Det blev verklige inte mycket sömn. Jag frös och matte fick inget syre men.. vi överlevde ju!



Så såg det ut på morgonen.
Tror vi kom iväg runt 8.30 igen och satte av mot Yosemite. Var en bits körning kvar som bitvis var totalt livsfarlig, men när vi kom dit möttes vi av sådana här syner:









Fruktansvärt häftigt. Vi försökte fåplats att sova i parken men en s.k. tält-stuga kostade runt $90-100 vilket vi inte ens brukar betala för två nätter på ett motel så det kändes i värsta laget. Vi bestämde oss för att dra vidare mot nästa mål som var Lake Tahoe. Vi kom fram till South Lake Tahoe en bit efter middagstid, käkade middag på en Taco Bell och sedan tog vi in på ett motel där vi la oss på sängarna och dog av totalt.

Fruuuuktansvärt vad häftig naturen var, båda dessa dagarna. Var totalt värt all smärta som man fick genomgå ;-)

That's it for now!

// Mange

Förresten.. ibland blir man riktigt förvånad över hur människor tänker och handlar... Och inte alltid på ett bra sätt.
 

Lite taskig bild kanske men sådär var det. Nere i högra hörnet är Colorado Springs, där vi startade resan upp.

Nu fattar du Per, eller? ;-)

//

Här kommer lite videoblogar som inte hittat fram tills nu! Hope you'll like 'em!













Yes! That's it so far. Kommer en hel del hädanefter också men det får ni vänta med. Vi är lite upptagna med att skriva texter till våra grymma alster.

Peace, love and childmaking!

// Mange

Jahapp, då var Vegas gjort också. Vi kom dock på efter vi lämnat staden att vi nästan inte knäppt ett enda kort när vi var där. 4 stycken hade jag på min kamera och alla var ifrån hotellrummet!! :( Så kan det gå när man har kul! :)



Vi kom i alla fall in i vegas efter en riktigt kort körning från Hoover Dammen och var båda rätt trötta efter en dag i den besvärligt varma ökenvärmen. Följde GPSens anvisningar till vi såg en gigantisk Fender Stratocaster sticka upp bland husen. Det var skylten till Hard Rock Hotel som vi skulle bo på i två nätter.


Såhär såg det ut på utsidan!

Vi parkerade på baksidan av hotellet och gick in genom dom stora dubbeldörrarna med gitarrer som handtag. Vi kom in i en riktigt lång korridor som ledde bort mot kasinot och incheckningen. Väggarna var fyllda med bilder och instrument från artister som spelat där. Vi gick förbi mängder av restauranger, kaffeér, gym och butiker tills vi tillslut kom ut i den stora runda kasino-lokalen. Vi var såklart tvugna att gå igenom hela kasinot för att komma till incheckningen.

Rummet var riktigt trevligt och det första man gjorde var att slänga sig ner på dom stora otroligt sköna sängarna med riktigt fluffiga täcken! :p Sen ringde vi ner till room service och beställde upp middag och kände oss som kungar! :p
Senare på kvällen gick vi ner på kasinot och provade några enarmade banditer. Det gick inge vidare för mig.........
Mange däremot gick några dollar plus.
Efter vi lessnat på det så drog vi ner på Las Vegas Boulevard och gick efter den en sväng för att kolla på allt otroligt.


En riktigt skön och obäddad säng!


Bilder på väggen!

Dag 2 i Vegas var Manges födelsedag så jag betalade in oss på hotellets stora gym och spa. Där spenderade vi mest hela dagen. Var ner en sväng på kasinot på kvällen.

Dag 3 checkade vi ut från Hard Rock Hotel för att det blev för dyrt att vara där på kvällen. Istället checkade in på Las Vegas Club i en äldre del av Vegas på Fremont Street. Där spenderade vi resten av den dagen och kvällen men det var till 99% bara folk över 60 år där kändes det som så det var lite segare tempo.

Dag 4 var dagen med stort D eftersom vi hade biljetter till BB King på House Of Blues!!!! Vi tog det lugnt på dagen och gick ut på Fremont en sväng och tog en kaffe och laddade för kvällen. När tiden var inne tog vi en taxi bort till Mandalay Bay där House Of Blues ligger och gick runt där och kollade in området.
Ca kl halv 10 öppnades ridån och BBs 7 man starka band drog igång två maffiga öppningslåtar innan den 83-åriga blueslegenden gungade in på scenen. Det var den första spelningen dom gjorde efter ett tre veckor långt uppehåll så han var riktigt taggad.

Han snackade väldigt mycket om allt möjligt men när han väl började sjunga så höll man på att flyga baklänges av kraften i hans röst. Det väntar man sig inte av en 83-årig gubbe! :p Även hans karraktäristiska gitarrspel på hans egna Gibsongura "Lucille" var riktigt imponerande. Han är verkligen en "oldschool Bluesman" som överlevt ända in i vår tidsålder! :p


BB King!!!

Vi gick därifrån riktigt nöjda och glada att man verkligen hade lyckats se en sån gammal legend live. Vi följde Las Vegas Boulevard in till dom stora kasinona som Bellagio och Caesars Palace och spelade en dollar på varje ställe, mest bara för att ha gjort det. :)

Man behöver förresten inte klä upp sig när man går ut i Vegas om man är kille eftersom amerikanarna verkar vara sämst i världen på att klä sig. Endera därför dom inte kommit längre i modeutvecklingen eller för att dom verkligen inte bryr sig. Jag och Mange hade iaf tagit på oss skjorta och slips för att vi trodde att man skulle se lite respektabel ut på dom fina kasinona men när vi kom ut från Bellagio så blev jag utskrattad av en full kille i shorts och T-shirt för att jag hade slips och tyckte jag såg ut som dom i Jonas Brothers!!!!!! Hahaha

Aja, nästa stopp blir vildmarken i Yosemite Nationalpark. Det får Mange berätta mer om!

Ha de gött!

/ Matte



 

Liksom föregående talare måste jag nog inleda med att berätta hur dåligt med internettillgång det är ibland. Speciellt när man tillbringar en natt mitt ute i skogen eller på ett hotell med taskig uppkoppling osv. Man kan skylla på mycket! Nu borde vi ha bättre tillgång ända tills vi var hem..

 Tack alla ni som grattade på födelsedagen. Födelsedagar är kul men inte alls som när man var lite när det var kul att bli äldre ;-) Matte gav mig en grym present också! (Tack för den(dom)) Men den passar nog inte riktigt in i den här bloggen, det blir i nästa blogg.

 Efter vi spenderat dagen i Grand Canyon så visste vi inte riktigt var vi skull härnäst; vi kunde antingen dra till Las Vegas för tidigt eller så kunde vi dra någon annanstans. Valet blev någon annanstans och vi satte av ner mot Phoenix, AZ. Längre söder än så tror jag inte vi kommer. Hoppas i alla fall inte det! Snacka om ÖKEN! Ju längre söderöver vi kom desto fler blev kaktusarna, och det var inte direkt några små krukkaktusar! De var gigantiska vissa av dem. Rätt häftigt att se.
 När vi kom fram till Phoenix var klockan runt 8 på kvällen. När vi klev ur bilen på vårt obokade hotell så slog värmen mot en! 38 grader varmt kom vi fram till att det var. Fort som fanken in i receptionen, språkade med den knappt engelsktalande receptionisten och kom fram till att det fanns rum ledigt. Vi bokade för två nätter.

 Vi gjorde inte mycket i Phoenix.. Den första och enda hela dagen vi var där spenderade vi vid poolen eftersom det inte gick att göra något annat men eftersom det var ett tag sedan vi jobbade på brännan så tyckte vi det var väldigt passande.
 Utöver det så åkte vi till ett köpcenter. That's it!

Den 12e började vi resan norröver igen och det kändes väldans bra. Kanske skulle temperaturen kliva ner några grader? Nej, inte direkt. Jag hade tvingat Matte att köra på några mindre vägar för att till slut komma ut på den RIKTIGA Route 66, mellan Seligman och Kingston, båda i Arizona. Eftersom vi kört bredvid och på Route 66 förut och sett nedlagda och övergivna service areas tidigare så hoppades jag på att få se liknande här, jag missade att filma de andra ställena.
Det var fruktansvärt mycket dö-öken men vi fick någr bra klipp tror jag :-)

Vi körde mot Hoover Dam och till slut körde vi över den. Vi hade inte något hotell bokat nu heller men tog sikte på Boulder City som ligger mellan Hoover Dam och Las Vegas kan man säga. Vi hittade ett hotell som var budget nog, slängde in väskorna och bestämde oss för att ta Hoover dagen efter, samma dag vi skulle rulla in i Vegas.
 Vi hade fått ett kort som berättigade oss till varsinn öl i hotellbaren. De hade slut på den ölen så vi blev tvugna att dricka vin. Båda valde vitt. Tänk er bilden av två svenska gossar som tror gott om allt och alla i världen, sittandes i en inrökt hotellbar medans ortsbefolkningen satt runt och funderade på vad det var för idioter som dricker vitt vin (det var en bar för alla, inte bara hotellet), utan att vara kvinnor ;-) Det var ungefär så det kändes ett tag i alla fall.
Men det var aldrig någon fara. Vi pratade faktiskt rätt mycket och fick höra en del intressanta saker. Matte fick testa hemmagjort öl dessutom.

 Dagen efter var det alltså dags för Vegas men innan vi körde till Hard Rock Hotel så skulle vi alltså spana in Hoover Dam (som vi vid det här laget trodde var inspelningsplats för öppningsscenen i GoldenEye, vilket visade sig vara HELT fel).
 Fortfarande kokande varmt körde vi de korta milesen dit, körde över damen och upp på en gratisparkering. Därefter traskade vi ner till kolossen, som faktiskt är rätt stor!
 Den är belägen i Black Canyon och det är Colorado River som rinner där. Dela floden i mitten, så har du Arizona på ena sidan och du har Nevada på andra. När den färdigställdes 1936 var det både världens största byggnad i betong och största kraftverket. Syftet var både att skapa en god vattenresurs för ökenområdet samtidigt som man fick ut lite el av det hela. Bygget tog väl ungefär 5 år. Sjön som den dämmer upp heter Lake Mead och staden vi sov en natt i, Boulder City, var från början byggd för arbetarna som byggde dammen. Så kan det gå.




Uppströms


Ganska stor var den ju..


Rätt djup med




Amerikanare gör precis allt till turistmål :-)


Jepp, vi var faktiskt där.


Lake Mead


I nästa sväng berättar nog Matte om Las Vegas! :-)

// Mange

Ok, måste börja med att säga att vi har haft så jäkla dålig tillgång till internet på sista tiden så det har tagit lång tid mellan blogginläggen. Jag hoppas verkligen det blir bättre framöver. I vilket fall så klev vi upp tidigt från vårat motellrum i flaggstaff och drog iväg norrut mot den södra delen av Grand Canyon nationalparken. Det var ca 10 svenska mil upp till parken och vi stannade till utanför först på ett visitor center för att köpa biljetter och plocka på oss lite gratiskartor! Det gick lös på 25 dollar per bil så det blev 12,5 dollar per skalle i vårat fall!

Vi åkte bara rakt in i området och stannade på en parkering som skulle vara nära kanten. Vi såg inte alls "kanjonen" under hela vägen fram. Man kunde åka väldigt nära kanten utan att ens se den för alla buskar och träd på sidan av vägen. Det gjorde iofs att upplevelsen blev ännu häftigare när man väl klev fram under buskarna och såg hela Grand Canyon öppna sig framför ögonen.







Vi åkte vidare efter vägen och stannade till på lite olika ställen för att knäppa kort, filma och käka lunch. 



Efter ett tag kom vi fram till ett ställe som hade en naturstig som gick nerför kanjonens kant. Den var vi såklart tvungna att prova. Det var nästan på gränsen till för varmt redan när vi började klättra och desto längre ner vi kom desto varmare blev det! Men som tur var hade vi vatten med så vi lyckades ta oss en liten bit ner iaf!





Sen åkte vi vidare till ett ställe som hette Desert view där det fanns ett utkikstorn som såg utt att vara väldigt gammalt men det visade sig att det inte byggdes förän nån gång på 1930 eller 1940 för att ha det som en souvenirshop! Vilket skämt! :p



Vi hade iallafall en ganska bra utsikt över Canyonen därifrån! :)



Slutsatsen blev ändå att Grand Canyon är förbannat stor och häftig att se. I nästa blogg får ni nog höra om vår resa ur Arizona genom the Hoover Dam och in i Nevada! Det kan bli spännande! :p

Mange fyller år idag förresten! Grattis Mange! :)

//Matte

Efter Aspen, CO drog vi alltså mot Salt Lake City i Utah, som höll OS 2002. Vi visste väl egentligen inte vad vi skulle göra där uppe men vi hade många dagar över och varför inte testa en ny stat liksom!
Det syns kanske inte men sådär ser i alla fall välkomstskylten ut för Utah!



Vi möttes av ett väldigt stenigt landskap och det var inte alltid intressant som på bilden här, med branta backar och skarpa kurvor. Det var mest raka, plana vägar genom en stekhet, ökenliknande plätta. Det blev bättre ju närmre Salt Lake City man kom och till slut fick man åka på branta slutningar på väg in till staden. Rätt häftigt. Det var en riktigt lång resa.. Tror det är det längsta vi kört på en dag och jag tror det var runt 65-70 mil. Kanske inte låter som så mycket men.. det tar på krafterna att göra det så pass tätt ;-) Funderar på att ta ut lite semester när jag kommer hem..



Den här fina parkeringen hittade vi inne i staden! De har stavat fel, men vi sa inget..



Känd koloss? Fortfarande inne i Salt Lake City. Den är designad för att konkurrera med Mormonernas tempel tydligen och symboliserar rivaliteten. Eller något liknande :-) Rätt häftig i alla fall.
Medans vi traskade omkring inne i staden märkte vi hur alla var så propert klädda med skjorta och finare byxor än jag tar på mig till jul.



På väg upp mot Soldier Hollow, där längd- och skidskyttetävlingarna hölls under OS 2002.
Var rätt häftigt för det var snölklädda toppar var man än kollade. Även inne i staden! Var totalt omringad.



Bilden talar väl lite för sig själv hoppas jag! Detta är alltså vid Soldier Hollow.



Vi var även förbi inne i Park City. Var rätt stort system av backar. Park City höll i alla snowboardtävlingar under OS och även storslalomtävlingarna för både damer och herrar. Området var stängt för säsongen.. Snön verkar verkligen inte ligga kvar långt in på våren i USA. Antar att säsongerna drar igång tidigare. Det såg ut som man skulle kunna åkt i någon backe men.. Sörja.
På kvällen drog vi i oss lite bacon! ;-) Blev rätt mätt..

Dagen efter var det dags att dra vidare. Vi styrde först kosan mot Salt Lake. Vi kunde ju inte varit här utan att sett själva sjön! Men väl där så var den inte så väldigt häftig så vi drog vidare rätt fort. Tanken var att vi skulle till en nationalpark som hette Fish Lake. Den låg högt upp i höjdmeter räknat (2700möh) så det var faktiskt kallt där uppe. Vår första tanke var att sova där men alla anvisade sovplatser var stängda. Vi hade heller ingen mat eller så så vi bestämde oss för att åka vidare. Ner samma ringlande väg.



Vi hann stanna och dra i oss lite chips vid sjön i alla fall! Ytvattnet var rätt varmt! ;-)



Vi ställde GPSen på Flagstaff, AZ, eftersom vi visste att det var dit vi skulle sedan, även om vi inte skulle köra hela sträckan den dagen.
På bilden ser ni hur vi blev hindrade av ett gäng kossor. Det här var också en riktigt dryg väg som var rätt enformig och platt. Men men.. Det var ingen trafik, utom kossorna, så det gick bra.



Vi köpte middag på en mataffär. Det blev makaronsallad och potatissallad samt icke tillagade korvar. Vi slog oss ned vid några fina klippor, som ni ser ovanför, drog i oss vår mat. Innan vi hann börja käka kom det en man från North Hampshire och skulle diskutera med oss en massa om vad vi skulle se och så. Han frågade också hur det stod till med Köpenhamn.. Så pålästa är jänkarna! Dessutom kom en kille från California, parkerade sin bil, gick ut och någon minut senare kom han fram medans vi snackade med farbrorn och sa att han låst nycklarna inne i bilen. Haha. Vi förstår fortfarande inte hur han lyckats.




Det är hans vita skärmkant och blinkers ni ser nere i vänstra hörnet av bilden. Hur som helst..
Medans vi satt där och avnjöt vår middag kom ytterligare en bil. En tant klev ut, rätt så stor, kanske... som en snittamerikan ser ut, gick förbi oss och frågade vad det blev för middag. Så sa vi makaronsallad och korv och då sa hon "That's healthy living" eller något sådant. Matte sa tyst till mig på svenska "Ja, det är ju i alla fall inte jag som är fet.." vilket han har rätt i! ;-)

Efter det drog vi vidare. Vi hamnade till sist i en liten by som heter Kanab, på ett Rodeway Inn tror jag det var. Här nedan ser ni hur månen såg ut innan vi kom fram. Syns kanske inte så bra men..



Utahs natur var trots allt riktigt häftig och rätt varierande. I alla fall rätt varierande stenlandskap! Från platt till kulligt.. ;-)
Dagen efter satte vi oss och tutade iväg mot Flagstaff som ligger i Arizona. Jag var rätt nyfiken eftersom Route 66 gick (och går) därigenom. Vägen dit var rätt lik som vi upplevt tidigare men med den skillnaden att det började bli mer och mer Canyon-likt.



Detta var från Glen Canyon, som i sammanhanget var rätt grund. Men för en oerfaren svensk var den häftig!



Ännu en bild från vägen ner till Flagstaff. Här är det RIKTIGT långt ner men det syns inte. I höjd med våra midjor, ungefär, och till höger i bild, finns något vitt område. Där nere ligger nåt hus eller så. Högt var det i alla fall!

Har inga stillbilder från Flagstaff men finns lite på video hur det ser ut efter Routen. Rätt skön liten stad på 58000 invånare men den kändes som en stad i storlek med Sollefteå ungefär. Vi försökte gå ut på en krog där men de godtog inte våra körkort utan de ville se pass och då fick det vara!
Vi var iväg på Lowell Observatory och kollade på stjärnor och på Saturnus! Var lite besviken för det såg inte så häftigt ut. Det såg ut som en vanlig svartvit bild på en boll med en talrik rätt igenom. I princip! :-) Men nu har vi gjort det också!

Ligger lite efter med videobloggandet men siktar på att komma ikapp med en brutal spurt inom ett par dagar!

Är det någon som inte köpt vår skiva än förresten? Skäms i sådana fall!

 // Mange

Ok. I söndags rullade vi från hotellet i Colorado Springs för att åka till Aspen och in i Rocky Mountains på riktigt. Vi knappade in den närmaste vägen på GPS:en och drog iväg. Den skulle gå rakt igenom bergskedjan genom ett pass som heter "Independece pass". Bergen kom närmare och närmare och vägen blev häftigare och häftigare ju längre vi körde.


Fjällen kom närmare.....


och närmare.....


och närmare....


Lavinvarning!!

Vi stannade till i en liten liten by vid foten av ett berg och åt lunch. Det var ett riktigt gammalt ställe som var så mycket amerika man kan tänka sig. Vi åt varsin stor burgare med strips och drog vidare. Vägen var otroligt häftig när vi kom in bland bergen och närmade oss passet. Tyvärr så upptäckte vi att passet var stängt när vi väl kom fram. Vi var bara ett stenkast ifrån Aspen men det var inget annat att göra än att vända och åka norrut för att ta ett annat pass! Såklart var det passet också stängt när vi kom fram dit så det enda vi kunde göra var att köra ännu längre norrut, upp på I 70 nästan vid Vail och vidare västerut förbi Beaver Creek genom en enorm Canyon och fram till Glenwood Springs där vi åkte ner Highway 82 och ner till Aspen.


Nästan framme i Glenwood Springs!

Det blev en riktigt mycket längre körning än vad vi planerat så när vi kom in på hotellrummet var vi helt slut. Men hotellrummet var riktigt trevligt faktiskt med fullt kök, öppenspis, stereoanläggning, DVD spelare, stor bakong och fint badrum. Hade det varit högsäsong så hade vi definitivt inte haft råd att bo där, men eftersom backarna stängde en vecka tidigare så var det inte direkt fullt med folk i staden! Därför fick vi en grym deal att bo tre dagar och betala för två så då var det helt plötsligt helt enligt vår budget!


Backarna stängda av uppenbara skäl!


Hotel Jerome. Ser det ut som för 30 år sen farsan? :)

Dagen efter var vi taggade att utforska staden och naturen så det var bara att gå ut från hotellet så var vi mitt i smeten. Gick runt ett tag och kollade och konstaterade att Aspen är en grymt mysig och trevlig stad. Men vi ville såklart känna på naturen också så vi gick hem, åt lunch, letade fram en vandringsled som såg riktigt häftig ut och av oss iväg! Det visade sig vara en riktigt brant stig som gick rakt upp för sidan på Aspen Mountain. Stigen slutade 2/3 upp på berget men vi fortsatte ändå för att försöka nå toppen. Tillslut blev det mer likt friklättring än naturstig och det var djupsnö överallt så vi avbröt vårat toppförsök och klättrade ner till bubbelpoolen på hotellets bakgård istället!




Påväg upp!


View från stigen!

Sista dagen i aspen åkte vi runt och kollade in alla skidanläggningar som låg utanför själva staden såsom Buttermilk, Aspen Highlands och Snowmass. Otroliga anläggningar som såklart är fulla med kopiösa mängder lyxvillor.
Eftersom det var den 5e maj som är en mexikansk (inofficiell) högtid, (Cinco de Mayo) så gick vi ut på kvällen och drack varsin Corona med aspenianerna.


Cinco de Mayo!

Det var riktigt härligt i Aspen med sin otroliga natur och höga berg. Bara i Colorado har vägarna varit häftigare än vad hela den tidigare resan haft totalt och jag längtar redan tillbaka! :p Nästa stopp är Salt Lake City i Utah så Mange får komma med den sen!

Höres!

// Matte

Som vissa kanske kommer ihåg så gjorde vi ett besök på Gibsonfabriken i Memphis där man fick gå in i fabriken och se hur det gick till. Själva turen kostade $12 så det var inte så väldans mycket.
 Eftersom jag själv gjort rätt mycket efterforskning på hur man bygger en gitarr (ska göra det själv om mitt trä kommer nån gång) så hade jag redan sett på youtube om fabriksturer på olika märken. PRS och Gibsons är väl kanske de bästa. Så hade väl en inblick hur det gick till redan.

 På introduktionen förklarade guiden att i Memphis görs alla jazzburkar och semi-hollow gitarrer SAMT ALLA gitarrer som görs i Alpine White färgen. Vilket betydde att min Gibson LP Studio gjorts i Memphis och i samma fabrik. Det var lite kul.
 På just den guidade turen vi gick på koncentrerade man sig på semi-hollow gitarrer. För er som inte vet vad det är exakt så är det en blandning av en akustisk och en solid elgitarr och ungefär lika tjock som en vanlig solid. Skillnaden är att de yttersta "vingarna" på gitarren är håliga..

 Vi fick se hur man gjorde sargerna, passade in locken till sargerna, så fick vi veta att halsarna gjordes uppe i Nashville medans man limmade på och gjorde själva greppbrädan i Memphis. Vi fick se hur de limmade ihop gitarrerna och allt det där. Hur de gjorde lackningen och så vidare. Tror itne det blir så underbart rolig läsning att gå in på de närmsta detaljerna.

 Till min stora besvikelse fick jag veta (även fast jag antagit detta ett tag) att de använde speciella verktyg för att installera mickarna i slutet av produktionen av en gitarr. De går in med dessa verktyg genom F-hålen och löder där genom också VILKET betyder att jag inte gärna kan byta mickar på min egna semi-akustiska gura. Aja.. kan inte få allt :-) Eller jo, men det kan ta lite längre tid bara.

Turen gick ganska så fort och man kunde INTE få en gratis gitarr. Inte ens en som blivit något misslyckad. Felprocenten kunde vara mellan 3-5 % har jag för mig. Och de petade ut ungefär 65 gitarrer per dag vid den fabriken och då innebär det cirka 2-3 gitarrer går åt helsike varje dag. Blir ju ändå några stycken per år :-)

 Hur som helst.. Turen var kul att se men kändes som man sett det förut (vilket jag hade på youtube). ;-) Sun Studio var överlägsen vinnare den dagen vi var där. Helt klart!

 // Mange