Knyta ihop säcken.
Så vi klev upp runt 2am för att sedan åka iväg till flygplatsen. Vi tyckte vi hade väldigt gott om tid att hinna lämna igen bilen och sedan ta oss de 2 milesen in till själva flygplatsen. Det skulle visa sig att vi tajmade väldigt bra!
Trötta klev vi in i vår hyrbil och satte sedan av. Måste säga att jag gillade trafiken mycket bättre vid den tiden! I princip ensamma på gatorna.
Vi lämnade igen vilen vid Sakura, som firman hette. Sedan tog vi vårt pick och pack och gick till grannhotellet, Westin. Där hade Sakurapersonalen sagt att vi kunde få åka med shutteln in till flyget. Kändes lite konstigt men så fort vi kommit in till hotellgården så kom shutteln. Busschauffören tog för givet att vi var gäster så det var aldrig något problem.
Efter stopp för upphämtning av ytterligare trötta passagerare släppte shutteln av folket vi deras respektive terminaler.
Efter det började den vanliga väntan som sig bör på en flygplats. Säkerhetskontrollen tog lång tid, piloter och annan personal smet före, jag fick lägga om min packning för de gnällde på att jag hade 6 pounds för mycket i väskan. Matte hade 2 men han klarade sig ändå.
Väl på flyget så var det trångt, som det är i ekonomiklass, och efter den flygningen man fick känna på på vägen till USA så trivdes man inte särskilt bra men.. Det fick gå ändå! I övrigt en lugn resa där vi mest satt och kollade på TV.
På JFK gick det rätt fort att få väskorna, så vi trängde oss in på ett AirTrain som var första sträckan på väg in till Manhattan.
Väl framme på Penn Station tog vi oss upp på gatan, tror det blev 32a gatan, och började gå neråt. Vårt hotell skulle ligga på 5 E 28th eller något liknande. Var inte så långt alltså :-)
Hotellet hette Latham och liknade Hotel Chelsea mångt och mycket; lika skabbigt. Men det funkade!
Trötta och hungriga letade vi åt käk (blev kinamat på kinarestaurangen som låg bredvid hotellet). Sedan letade vi åt en mataffär och handlade frukost för morgondagen.
Viklev upp rätt tidigt för att hinna gå en sväng på staden. Vi hade beställt plats på varsinn shuttle; Matte till Newark och jag till JFK, och vi skulle åka med dessa 1:30 pm.
Vi gick neråt, förbi Washington Square och förbi Universitetsområdet och traskade ner efter Broadway. Hittade lite prylar, började sedan gå upp igen, käkade på McDonalds, upp genom Greenwich Village osv. Sedan satte vi oss och väntade på bussarna.
Väl på bussen så tog det rätt lång tid innan vi faktiskt kom ut på en större väg. Mer gäster skulle hämtas upp.
När vi kom fram till flygplatsen var det några timmar innan min incheckning skulle öppna. SÅ jag satte mig ner med datorn och gick ut på internet :-P
På Newark hade Matte kändisparad börjat, han såg Markus Näslund.
Efter incheckningen så satte jag mig i loungen där det bjöds på alla möjliga sorters gratis mat. Jag höll mig mest till mackor och kakor!
Flygresan hem gick fint, lite turbulens på vissa ställen. Satte mig i loungen på Islands flygplats också och ytterligare gratismat. Här finns kicken: Flyg aldrig mer i ekonomiklasser!! :-D
På Arlanda var det någon timmes väntan på att tåget skulle komma men den väntan gick rätt fort. Någon form av Svenskt fotbollslandslag var på Arlanda. Vet inte vilken årskull det var dock.
Man reste lite som i en dimma. Totalt var jag vaken 33 timmar i sträck, vilket är nytt rekord för mig!
När jag kom fram till Sundsvall mötte ett bekant ansikte upp; farsan! Kärt återseende 1.
Resan gick så klart smärtfritt sista biten och det kändes lite knepigt att se allt igen. Nästan som att man aldrig ens var borta men ändå så.. var det så länge sedan..!
Sedan fick jag se huset, öppnade dörren och där var mamma; kärt återseende 2! En ren fröjd att vara hemma, få se alla sina prylar, försöka komma ihåg vad man har för kläder osv.
Nu är det en vecka sedan jag kom hem. Känns som det gått längre tid men.. det har det inte.. USA var en grym upplevelse som man alltid bär med sig men resan fick mig också att inse att det är ändå här man vill vara. Jag har ingen lust att leva i ett land där du måste köpa dricksvatten eller vara rädd för att spola toaletten eller göra ditt bästa för att undvika vissa människors ögonkontakt. Finner icke någon livskvalite i det. USA som land har nog mycket kvar att jobba på men naturen är oslagbar! Dessutom finns så många intressanta saker att göra där så har man bara lite tid och pengar så är det bara att dra dit och spana in det själv! :-)
Nu är jag trött så jag tror att jag ska sova snart. Kommer säkert någon summerande blogg så småningom (!?)
Vi hörs och ses!
// Mange
Trötta klev vi in i vår hyrbil och satte sedan av. Måste säga att jag gillade trafiken mycket bättre vid den tiden! I princip ensamma på gatorna.
Vi lämnade igen vilen vid Sakura, som firman hette. Sedan tog vi vårt pick och pack och gick till grannhotellet, Westin. Där hade Sakurapersonalen sagt att vi kunde få åka med shutteln in till flyget. Kändes lite konstigt men så fort vi kommit in till hotellgården så kom shutteln. Busschauffören tog för givet att vi var gäster så det var aldrig något problem.
Efter stopp för upphämtning av ytterligare trötta passagerare släppte shutteln av folket vi deras respektive terminaler.
Efter det började den vanliga väntan som sig bör på en flygplats. Säkerhetskontrollen tog lång tid, piloter och annan personal smet före, jag fick lägga om min packning för de gnällde på att jag hade 6 pounds för mycket i väskan. Matte hade 2 men han klarade sig ändå.
Väl på flyget så var det trångt, som det är i ekonomiklass, och efter den flygningen man fick känna på på vägen till USA så trivdes man inte särskilt bra men.. Det fick gå ändå! I övrigt en lugn resa där vi mest satt och kollade på TV.
På JFK gick det rätt fort att få väskorna, så vi trängde oss in på ett AirTrain som var första sträckan på väg in till Manhattan.
Väl framme på Penn Station tog vi oss upp på gatan, tror det blev 32a gatan, och började gå neråt. Vårt hotell skulle ligga på 5 E 28th eller något liknande. Var inte så långt alltså :-)
Hotellet hette Latham och liknade Hotel Chelsea mångt och mycket; lika skabbigt. Men det funkade!
Trötta och hungriga letade vi åt käk (blev kinamat på kinarestaurangen som låg bredvid hotellet). Sedan letade vi åt en mataffär och handlade frukost för morgondagen.
Viklev upp rätt tidigt för att hinna gå en sväng på staden. Vi hade beställt plats på varsinn shuttle; Matte till Newark och jag till JFK, och vi skulle åka med dessa 1:30 pm.
Vi gick neråt, förbi Washington Square och förbi Universitetsområdet och traskade ner efter Broadway. Hittade lite prylar, började sedan gå upp igen, käkade på McDonalds, upp genom Greenwich Village osv. Sedan satte vi oss och väntade på bussarna.
Väl på bussen så tog det rätt lång tid innan vi faktiskt kom ut på en större väg. Mer gäster skulle hämtas upp.
När vi kom fram till flygplatsen var det några timmar innan min incheckning skulle öppna. SÅ jag satte mig ner med datorn och gick ut på internet :-P
På Newark hade Matte kändisparad börjat, han såg Markus Näslund.
Efter incheckningen så satte jag mig i loungen där det bjöds på alla möjliga sorters gratis mat. Jag höll mig mest till mackor och kakor!
Flygresan hem gick fint, lite turbulens på vissa ställen. Satte mig i loungen på Islands flygplats också och ytterligare gratismat. Här finns kicken: Flyg aldrig mer i ekonomiklasser!! :-D
På Arlanda var det någon timmes väntan på att tåget skulle komma men den väntan gick rätt fort. Någon form av Svenskt fotbollslandslag var på Arlanda. Vet inte vilken årskull det var dock.
Man reste lite som i en dimma. Totalt var jag vaken 33 timmar i sträck, vilket är nytt rekord för mig!
När jag kom fram till Sundsvall mötte ett bekant ansikte upp; farsan! Kärt återseende 1.
Resan gick så klart smärtfritt sista biten och det kändes lite knepigt att se allt igen. Nästan som att man aldrig ens var borta men ändå så.. var det så länge sedan..!
Sedan fick jag se huset, öppnade dörren och där var mamma; kärt återseende 2! En ren fröjd att vara hemma, få se alla sina prylar, försöka komma ihåg vad man har för kläder osv.
Nu är det en vecka sedan jag kom hem. Känns som det gått längre tid men.. det har det inte.. USA var en grym upplevelse som man alltid bär med sig men resan fick mig också att inse att det är ändå här man vill vara. Jag har ingen lust att leva i ett land där du måste köpa dricksvatten eller vara rädd för att spola toaletten eller göra ditt bästa för att undvika vissa människors ögonkontakt. Finner icke någon livskvalite i det. USA som land har nog mycket kvar att jobba på men naturen är oslagbar! Dessutom finns så många intressanta saker att göra där så har man bara lite tid och pengar så är det bara att dra dit och spana in det själv! :-)
Nu är jag trött så jag tror att jag ska sova snart. Kommer säkert någon summerande blogg så småningom (!?)
Vi hörs och ses!
// Mange
Sista rycket i Los Angeles!
Dagen efter Jay Leno var vi tvungna att se hollywoodskylten på närmare håll. Man kan ju inte åka ifrån LA utan att ha sett den och vi hade knappt sett den ens på avstånd eftersom det legat ett dis över hela staden hela veckan. Vi letade upp adresserna som skylten sträckte sig över och gav oss iväg.
Som vanligt tog det en dryg timme att ta sig över till andra sidan av downtown men tillslut började vi komma fram till kullarna. Vi svängde av på mindre vägar hela tiden och tillslut känndes det som man körde inne på tomterna till dom otroligt lyxiga villorna uppefter branten. Tillslut gav vi upp tanken på att det där kunde vara rätt väg att köra dit så vi vände om och letade rätt på en gata nedanför kullen där vi kunde se skylten tydligt! :p Det var ju en häftig syn i ca 10 sekunder sen drog vi därifrån.
Vi satte kurs mot Sunset strip och The Chinese Theatre där vi skulle utgå ifrån för att få uppleva the Walk of Fame. Vi fick en parkering otroligt nära teatern och behövde i princip bara gå några meter för att komma in på Sunset Boulevard.
Första intrycket var som så många gånger tidigare att det ser så mycket häftigare ut på film och tv men the chinese theatre var ändå imponerande med alla sina hand och fotavtryck av kändisar som Brad Pitt, Matt Damon, George Clooney, Jack Nickolson, John Travolta, Tom Hanks m.m. m.m.
Självaste Walk of Fame var väldigt omfattande med stjärnor på trotoaren så långt man såg. När man gick fram och tillbaka på strippen var det omöjligt att låta bli att titta ner och läsa på varenda stjärna! Däremot så var det förvånandsvärt långt emellan namnen man kännde igen. Antar att det är mycket äldre kändisar där också som man aldrig ens hört talas om. Konstigt också att Mohamad Alis stjärna satt på en vägg på vägen in till ett köpcentrum! :p
Ett Fancy kvarter nära strippen.
The Chinese Theatre.
Otroliga vägnät! :p
Dagen efter, alltså sista dagen vi var i Los Angeles, så funderade vi på om vi skulle hoppa på en "Hollywood Tour" i en cabbad buss och kolla på kändisvillor. Vi började göra lite research på internet och Mange hittade en sida där mängder av adresser till kändisar fanns så vi tänkte att vi kunde ju lika gärna bygga ihop en egen tour och köra själva!
Såhär såg vår lista ut ungefär;
Frank Sinatra
Denzel Washington
Dave Grohl
Brittney Spears
Eddie Murphy
Charlie Sheen
Det var egentligen inte så många av husen som gick att se från vägen eftersom dom flesta hade feta grindar med vaktkurer och hela kittet och vissa hus fick man känslan av att dom inte längre bodde kvar där, speciellt Dave Grohls hus som låg ute i slummen i ett riktigt fattigt område. Vi såg däremot mängder med andra enorma lyxvillor där i Beverly Hills. Man blir helt mörkrädd när man tänker på hur mycket dom kan vara värda!!
Denzel Washingtons hus. Vi Fick känslan av att han inte bodde där längre men man vet aldrig.
Försökte paparazzi-knäppa in på Brittans tennisplan men det gick inte så bra! :p
Utsikt över Beverly Hills.
Utsikt igen.
När vi var less på kullarna följde vi Sunset Blvd hela vägen ner till havet och svängde upp mot Malibu.
Här någonstans skulle tydligen Charlie Sheen bo. Uppe på en höjd med en otrolig utsikt över Malibu.
Malibu.
Vi åt en middag på en lite finare Thailänsk restaurang ute i Malibu innan vi vände hemåt igen för att packa och städa. Gitarrerna hade vi sålt in på en pantbank för 60 dollar totalt för båda, vilket var rätt dåligt eftersom vi gav ca 330 för dom två månader tidigare. Men det var bättre än ingenting. :) Stereon hade tydligen tappat locket till batteriluckan och den var så billig ändå så vi skulle nog inte kunnat sälja den, så vi gjorde det enda rätta och kastade den i golvet medan den fortfarande spelade våran egen "Vain Hopes" !!
Det var allt ifrån Los Angeles. Dagen efter skulle vi kliva upp kl 2 am för att lämna igen bilen och flyga hemåt. Mange får ta er igenom den resan! :p
Hej svejs!
/ Matte
Som vanligt tog det en dryg timme att ta sig över till andra sidan av downtown men tillslut började vi komma fram till kullarna. Vi svängde av på mindre vägar hela tiden och tillslut känndes det som man körde inne på tomterna till dom otroligt lyxiga villorna uppefter branten. Tillslut gav vi upp tanken på att det där kunde vara rätt väg att köra dit så vi vände om och letade rätt på en gata nedanför kullen där vi kunde se skylten tydligt! :p Det var ju en häftig syn i ca 10 sekunder sen drog vi därifrån.
Vi satte kurs mot Sunset strip och The Chinese Theatre där vi skulle utgå ifrån för att få uppleva the Walk of Fame. Vi fick en parkering otroligt nära teatern och behövde i princip bara gå några meter för att komma in på Sunset Boulevard.
Första intrycket var som så många gånger tidigare att det ser så mycket häftigare ut på film och tv men the chinese theatre var ändå imponerande med alla sina hand och fotavtryck av kändisar som Brad Pitt, Matt Damon, George Clooney, Jack Nickolson, John Travolta, Tom Hanks m.m. m.m.
Självaste Walk of Fame var väldigt omfattande med stjärnor på trotoaren så långt man såg. När man gick fram och tillbaka på strippen var det omöjligt att låta bli att titta ner och läsa på varenda stjärna! Däremot så var det förvånandsvärt långt emellan namnen man kännde igen. Antar att det är mycket äldre kändisar där också som man aldrig ens hört talas om. Konstigt också att Mohamad Alis stjärna satt på en vägg på vägen in till ett köpcentrum! :p
Ett Fancy kvarter nära strippen.
The Chinese Theatre.
Otroliga vägnät! :p
Dagen efter, alltså sista dagen vi var i Los Angeles, så funderade vi på om vi skulle hoppa på en "Hollywood Tour" i en cabbad buss och kolla på kändisvillor. Vi började göra lite research på internet och Mange hittade en sida där mängder av adresser till kändisar fanns så vi tänkte att vi kunde ju lika gärna bygga ihop en egen tour och köra själva!
Såhär såg vår lista ut ungefär;
Frank Sinatra
Denzel Washington
Dave Grohl
Brittney Spears
Eddie Murphy
Charlie Sheen
Det var egentligen inte så många av husen som gick att se från vägen eftersom dom flesta hade feta grindar med vaktkurer och hela kittet och vissa hus fick man känslan av att dom inte längre bodde kvar där, speciellt Dave Grohls hus som låg ute i slummen i ett riktigt fattigt område. Vi såg däremot mängder med andra enorma lyxvillor där i Beverly Hills. Man blir helt mörkrädd när man tänker på hur mycket dom kan vara värda!!
Denzel Washingtons hus. Vi Fick känslan av att han inte bodde där längre men man vet aldrig.
Försökte paparazzi-knäppa in på Brittans tennisplan men det gick inte så bra! :p
Utsikt över Beverly Hills.
Utsikt igen.
När vi var less på kullarna följde vi Sunset Blvd hela vägen ner till havet och svängde upp mot Malibu.
Här någonstans skulle tydligen Charlie Sheen bo. Uppe på en höjd med en otrolig utsikt över Malibu.
Malibu.
Vi åt en middag på en lite finare Thailänsk restaurang ute i Malibu innan vi vände hemåt igen för att packa och städa. Gitarrerna hade vi sålt in på en pantbank för 60 dollar totalt för båda, vilket var rätt dåligt eftersom vi gav ca 330 för dom två månader tidigare. Men det var bättre än ingenting. :) Stereon hade tydligen tappat locket till batteriluckan och den var så billig ändå så vi skulle nog inte kunnat sälja den, så vi gjorde det enda rätta och kastade den i golvet medan den fortfarande spelade våran egen "Vain Hopes" !!
Det var allt ifrån Los Angeles. Dagen efter skulle vi kliva upp kl 2 am för att lämna igen bilen och flyga hemåt. Mange får ta er igenom den resan! :p
Hej svejs!
/ Matte
